Jag bestämde mig för att göra som jag gjort några gånger tidigare: göra en textkavalkad med en text från varje år som den här sajten har funnits. Så det blev text från januari månad varje år sedan 5 maj 2005, vilket innebär från åren 2006-2020.
Jag trodde att det skulle gå rätt snabbt, men det gjorde det inte. Det tog nästan en hel dag (med avbrott för middag) att välja texter och medan jag valde så läste jag dem förstås och i nästan alla fanns länkar till andra texter och jag följde dem och läste de länkade texterna också. Vilken läsresa! Vilka texter – jag har ju självklart glömt en hel del av de nu totalt 9659 som har publicerats här under snart 16 år. Men nu blev jag påmind och mycket intresserad av att läsa inläggen på nytt, särskilt dem som skrivits av miggor! Sanslösa historier, ofattbart att så många har fått passera både medier och politiker och en stor del av allmänheten också utan ramaskrin. Särskilt märkligt är det att politiker(med vissa få undantag) inte velat lyssna på de berättelser som kommit fram via miggorna och som borde ha fått dem – politikerna och de regeringar som suttit under de snart 16 åren, att få eld i baken och börja agera för folkets och landets bästa. Inte heller har de varit intresserade av att ta del av alla texter om hur det välfungerande grannlandet Finland hanterat samtida svåra problem. Varför bry sig om hur andra länder hanterar samhällsproblem när man anser att man själv är världsbäst? Så mycket har de, politikerna och andra som borde värna om landet och folket, struntat i. Trots varningar och till och med larm. Så självgoda och kortnästa har de varit och är, att Sverige idag är en spillra av sitt forna jag.
Läs texterna, en del är lite roliga eller bara stillsamma, andra är brandfacklor. Klicka på länkarna nedan och läs; nöj er inte bara med de korta utdragen!
Texter från publicerade här på sajten i januari månad åren 2006 – 2020
• USA erbjöd Finland Guantánamo-fångar – 16 januari 2006. Ur texten:
Markus Lyra vid utrikesministeriet berättar att USA tog kontakt med Finland för drygt ett år sedan men att det inte fördes några långa förhandlingar eftersom Finland har som praxis att ta emot flyktingar endast via FN:s flyktingorgan UNHCR.
• Iraks ambassad i Stockholm har utfärdat 13 327 nya pass år 2005. – 31 januari 2007. Ur texten:
Som jämförelse har Finlands ambassad i Stockholm utfärdat kring 3.800 pass – och då finns det ändå drygt 100.000 finska medborgare i Sverige…
Och i nästa inlägg på sajten publicerad samma datum och hör ihop med ovanstående och med rubriken Iraks ambassadör förnekar anklagelser om passfusk, kan man läsa:
Iraks ambassadör i Stockholm, Ahmad Bamarni förnekar uppgifterna om att tusentals irakiska pass utfärdats på felaktiga grunder. Enligt honom görs en mycket noggrann kontroll av alla som söker pass. Vid osäkerhet skickas id-handlingarna till den region i Irak där de utfärdats.
Kommentar: Men till Aftenposten sa han, i varje fall enligt Aftenposten:
”Flesteparten av dem som har fått pass ved min ambassade, har fått det med falsk identitet. Jeg vil at de skal kunne fortelle dette til norske myndigheter uten at det får konsekvenser”.
• Kaffe och livsglädje med Thanh – 30 januari 2008. Ur texten:
Varje gång jag träffar Thanh slås jag av hans okuvliga livsvilja och optimism. Hans positiva sätt och hans stora glädje över mycket små saker. Hans ansikte lyser upp när han berättar hur glad han är att han hittat till livsmedelsaffären Lidl där han kan köpa ris, nudlar och andra basvaror mycket billigt. Där köper han också en lååång (han måttar med händerna) rulltårta för tio kronor och den räcker till frukost i fyra, fem dagar.
• Borde jag anse att jag är diskriminerad? – 31 januari 2009. Ur texten:
I en ledare som följer upp vad hon tidigare skrivit i ämnet, tar Sakine Madon åter upp den otroliga svenska kränkthets- och diskrimineringssjukan. Eller kränkthetsmanin.
• En migga reflekterar över vad Migrationsverket och japansk bildindustri kan ha gemensamt? – 31 januari 2010. Ur texten:
En migga: ”Men nu jobbar vi ju inte med att skruva ihop bilar…”
• Tiina Kantola har varit valobservatör i Sudan. Del 2. – 2011. Ur texten:
Varje förseglad röstlåda på den fjärde stationen skulle innehålla ettusen valsedlar, men så var inte alltid fallet. Vi observerade boxar som var så överfulla att man med lätthet kunde plocka upp valsedlar ur dem.
Även om vi valobservatörer blev väl mottagna på de flesta vallokaler, förekom det att vi inte fick se vallokalens loggbok, och än mindre registrera oss i den, eller skriva in våra observationer, vilket ingick i vårt observatörsuppdrag.
• Före detta migga, nu anställd vid Skatteverket: ”Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock.” – 27 januari 2012. Ur texten:
Hur kan det komma sig att man i ett av de mest genomreglerade länderna i världen kan passera två statliga myndigheter med oriktiga handlingar? Att kontrollen är mer än bristfällig i många fall vet jag, men att det inte görs någon kontroll alls kom verkligen som en chock. Varför är svenska myndigheter så makalöst naiva när det gäller människor från andra länder?
Jag vet att jag återigen ropar i öknen, men jag måste för min egen själsros skull på något vis få tala om detta.
• Ny bok på Mummelförlaget: ”En flykting korsar ditt spår” – 30 januari 2013 . Ur texten:
På DN Kultur finns idag en artikel om författaren till boken, Zulmay Afzali med rubriken För folket mot opium och terror. Slutklämmen i artikeln lyder:
Afzali, vars kärlek till Sverige är mindre vanlig också bland infödda, avrundar med ett par kapitel om sin tid som asylsökande i Sverige. För den som ser vår invandringspolitik i ett förklarat skimmer är detta svårsmält läsning. Två saker chockar honom: dels att Migrationsverket förbluffas då han visar sina papper – de är inte vana vid det; dels att hans afghanska vänner förväntas ljuga under utredningen. Sanningens pris i Afghanistan är förvisso högre, men det är inte alldeles kostnadsfritt i Sverige heller, det lär Afzali få erfara om han fortsätter i samma stil.
• En migga: ”Men mannen har faktiskt redan flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka!” – 30 januari 2014. Ur texten:
Alla är glada till en början, men innan mannens ärende avgjorts kommer det fram att han faktiskt redan har flyktingstatus i ett annat EU-land sedan flera år tillbaka! Det här kommer fram genom att gränspolisen kontaktar Migrationsverket i och med att mannen rest hit med sitt resedokument som han fått från det europeiska landet där han har flyktingstatus.
Först nekar mannen till det hela och menar att någon annan måste ha angett hans namn och lämnat in fingeravtryck och hans foto för att få resedokument i det andra europeiska landet, eftersom han kommer direkt från hemlandet. Men till slut erkänner han och det kommer även fram att hans fru och barn hade fått visering för att åka till det andra EU-landet som anhöriginvandrare. Men eftersom mannen saknade arbete där och då han hade hade hört att det var bättre bidrag i Sverige och att asylsökande från deras land snabbt fick PUT i Sverige så hade han skickat sin familj vidare hit. Han hade själv rest med dem hit och tillbringat lite tid med dem och gjort sin hustru gravid innan han åkte tillbaka till sitt hem i det andra EU-landet. Han fick inte asyl i Sverige men med stor sannolikhet är han här nu, på grund av anknytning till sin familj.
• Afghanistan vill att andra länder ska ta hand om deras medborgare – 31 januari 2015. Ur texten:
Det finns berättelser om att personer som kommer hit och till andra EU-länder och söker ”asyl”, inte alls alltid har ”flytt”, utan i själva verket kommer med sin regerings goda minne och även i många fall med aktiv hjälp av parlamentariker och personer i regeringen. Det handlar alltså om att länder som Afghanistan medvetet skickar hit (till EU) sina medborgare för att de ska försörjas här i stället för att verka för att förhållandena i det egna landet förändras så att deras medborgare kan leva där.
Kommentar den 25 januari 2020 till ovanstående text:
Och så kom de, senare samma år, 2015. I tiotusental från Afghanistan. Och stannade kvar i tusental också när de inte beviljades asyl – för att de inte anses ha sådana skyddsskäl som utlänningslagen föreskriver – vare sig gentemot Afghanistan eller – vilket mycket ofta är fallet – Iran, som en stor del av dem kommer ifrån.
• En migga: ”Hur som helst så kan jag bekräfta det där om 40-årsgränsen.” – 29 januari 2016. Ur texten:
En migga: ”Det var ordagrant vad jag fick order om, nämligen att om personen inte helt uppenbart är över 40 år så ska jag initialt köpa hans uppgivna ålder. Så det är ingen skröna utan helt och hållet sant.”
• En migga: ”Asylströmmen må ha avtagit, men anhöriginvandringen rullar samtidigt in som en tsunami som ingen riktigt vill kännas vid.” – 24 januari 2017. Ur texten:
När jag tänker på den kommande anhöriginvandringen så blir till och med jag mörkrädd när jag ser de mängder som vill komma till Sverige på anknytning till sina släktingar. Här snackar vi utvandring…
Asylströmmen må ha avtagit, men anhöriginvandringen rullar samtidigt in som en tsunami som ingen riktigt vill kännas vid. Det är som att man tror att anhöriginvandring inte räknas bara för att de inte belastar asylsystemet, och som om man glömmer bort att den ju belastar alla andra system och medför enorma kostnader. De ska ju också bo någonstans, deras barn ska ju också gå i skolan (det behövs alltså skolor och lärare), få vård (sjukhusen klarar ju inte ens nu sitt uppdrag), tandvård (det finns inte tillräckligt med tandläkare) och alla möjliga bidrag (varifrån ska de pengarna tas?) ska betalas ut.
Jag tror att vi på Migrationsverket räknar med nånstans runt 150.000 nya ärenden i den kategorin bara i år. Så migrationskrisen är ju långt ifrån över.
• Och samtidigt, i detta nu, sitter politiker och på fullt allvar överväger att bevilja uppåt 9.000 – 10.000 afghanska män utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige… – 30 januari 2018. Ur texten:
Och den bitterhet som inte bara Per Gudmundson känner, den delas av så gott som alla jag talar med; bitterhet och ilska över just att det gått så långt att vi i Sverige nu har ett ”olösbart problem med islamistisk terror”. Och det på grund av att det i Sverige varit aningslösa, obegåvade, okunniga, fega, ansvarslösa personer som suttit på avgörande poster i riksdag och regering under två decennier eller mer. Och i medierna. Teflonbeklädda, faktaresistenta personer som kastat glittrigt, orealistiskt mångkulturstoft i ögonen på folk i stället för att – som några få försökt göra, bland dem Per Gudmundson – rapportera sakligt och faktabaserat.
Det är svenskarna själva som skapat detta i sitt eget land. Och som fortsätter att tillåta att det blir värre och värre. Bitterheten och ilskan ökar när folket ser sitt land, det trygga och tillitsfulla som deras förfäder byggt upp, slås i spillror på kort tid.
Och samtidigt, i detta nu, sitter politiker och på fullt allvar överväger att bevilja uppåt 10.000 afghanska män utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige…
Det är helt ofattbart. Inte märkligt alls att bitterhet kommer att bli den nya ingrediensen i den svenska folksjälen.
• En intervjuad afghan: ”Annie Lööf och Maria Ferm kommer att hitta andra lösningar och det kommer förmodligen att sluta med en amnesti.” – 31 januari 2019. Ur texten:
Mustafa Panshiris läsvärda text slutar så här, med en fråga:
– Om några år, om en stor andel av ensamkommande inte uppfyller de krav som gymnasielagen innehåller, tror du att de politiker som röstat för förslaget kommer att stå fast vid att ungdomarna ska utvisas?
– Nej, det tror jag inte. Annie Lööf och Maria Ferm kommer att hitta andra lösningar och det kommer förmodligen att sluta med en amnesti. De ensamkommande afghanerna kommer i alla fall aldrig att återvända tillbaka hem. En del kommer att leva papperslösa och jobba svart medan andra kommer att åka till andra länder och pröva lyckan där. Sedan kommer en del säkert att hamna i kriminalitet när de inte ser andra utvägar, säger Ahmad sorgset.
• I praktiken: I Sverige tvingas landets egen befolkning att bekosta bedrägerier och våldsbrott som begås mot dem och deras barn. – 8 januari 2020 . Ur texten:
Men de, som kallar sig ”ansvariga” har inte ”tagit sitt ansvar” och inte agerat ”ansvarsfullt” för att stoppa vansinnet som drabbar alla i befolkningen som efterlever lagar och regler och betalar skatt och inte begår bidrags- och försäkringsbedrägerier eller våldsbrott . Det är vi som i praktiken tvingas bekosta den allt grövre brottsligheten – mot oss själva! – som är resultatet av oansvarigheten bland dem som kallar sig ”ansvariga”.