Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela artikeln.

Ur Per Gudmundsons text:

Med en ansvarsfull politik hade Akilov inte varit här. Uzbekistan är en kustlös stat i Centralasien. Under 2000-talet har ändå 6645 asylsökande kommit därifrån, inte primärt för att Sverige är bäst lämpat att ta om hand uzbeker, utan på grund av att våra generösa regelverk har uppmuntrat till det. Så borde det inte ha fungerat.

Kommentar: Just det. Och nu kräver aktivister att uppåt 9000 – 10.000 andra män som överhuvudtaget inte alls borde ha kommit hit ska få stanna i Sverige! Regeringen viker sig för aktivister och gör allt för att dessa män ska bli kvar här, vilket är totalt obegripligt. De flesta borde aldrig ha kommit hit, men har ändå fått gå igenom asylprocessen en, två och ibland tre gånger och kostat samhället så många miljarder att summan mycket väl kan överstiga hela Afghanistans statsbudget för 2017! De kom utan asylskäl, de har fått gå igenom asylprocessen både hos Migrationsverket och i migrationsdomstol och fått avslag på sina ansökningar. Under tiden har de fått “gratis” (=skattebetalarna har bekostat det) boende, mat, skola, dagersättning, tandvård, sjukvård, ombud, gode män etc. Och nu har de en hel armé av kvinnor som med alla medel kämpar för att dessa män ska bli kvar och försörjas och utbildas här. Vilket som sagt regeringen nu vill möjliggöra. Dessutom utan att vi ens vet sanningen om vilka de faktiskt är och vad de har med sig i bagaget. För att citera Per Gudmundson:

Med en ansvarsfull politik hade de inte varit här.

Och jag lägger till det som är ännu viktigare, eftersom politikerna redan har stiftat lagar som reglerar invandringen:

Med en ansvarsfull efterlevnad av utlänningslagen hade de inte varit här.

Vidare ur den tankeväckande texten av Per Gudmundson:

Jag tillhör världens mest privilegierade. Även ett dåligt år har jag det bättre än de flesta. Även om vi har skapat ett, för all överskådlig tid, olösbart problem med islamistisk terror, kommer jag att känna mig hemma här. Och mina barn har aldrig upplevt annat.

Men om jag, i min upphöjda sits, känner mig så här bitter, hur ska det då inte kännas för den som är verkligt drabbad? Den som ser sin trappuppgång användas för knarkhandel? Den vars tonåring rånas på mobiltelefon och jacka? Eller den som förlorade ett ben på Drottninggatan? Den som förlorade ett barn?

Kommentar: Jag, däremot, kommer absolut inte att “känna mig hemma” i ett land med ett “olösbart problem med islamistisk terror”. Aldrig. Och den bitterhet som inte bara Per Gudmundson känner, den delas av så gott som alla jag talar med; bitterhet och ilska över just att det gått så långt att vi i Sverige nu har ett “olösbart problem med islamistisk terror”. Och det på grund av att det i Sverige varit aningslösa, obegåvade, okunniga, fega, ansvarslösa personer som suttit på avgörande poster i riksdag och regering under två decennier eller mer. Och i medierna. Teflonbeklädda, faktaresistenta personer som kastat glittrigt, orealistiskt mångkulturstoft i ögonen på folk i stället för att – som några få försökt göra, bland dem Per Gudmundson – rapportera sakligt och faktabaserat.

Det är svenskarna själva som skapat detta i sitt eget land. Och som fortsätter att tillåta att det blir värre och värre. Bitterheten och ilskan ökar när folket ser sitt land, det trygga och tillitsfulla som deras förfäder byggt upp, slås i spillror på kort tid.

Och samtidigt, i detta nu, sitter politiker och på fullt allvar överväger att bevilja uppåt 10.000 afghanska män utan asylskäl uppehållstillstånd i Sverige…

Det är helt ofattbart. Inte märkligt alls att bitterhet kommer att bli den nya ingrediensen i den svenska folksjälen.

© denna sajt.