Läs först Anna Högberg, jurist och tidigare anställd vid Migrationsverket i 20 år. # 1
och lyssna sedan på Magnus Thorens podd på Kvartal.
Klicka på bilden för att komma till podden.
Gå därefter vidare till Anna Högbergs text på den här sajten:
Klicka på bilden för att läsa hela texten.
Kort utdrag ur texten:
Faktum är att Sverige, trots ihärdigt förnekande, i decennier har räknats som en ”safe haven” för personer aktiva i olika terroristorganisationer, inte bara PKK.
Ironiskt nog kan personer som tillhör grupper och organisationer som använder sig av våld för att nå sina mål uppfylla utlänningslagens krav för att anses vara skyddsbehövande gentemot sina hemländer eftersom de där riskerar förföljelse, dödsstraff och tortyr. Vad innebär då det för Sveriges säkerhet? I bästa fall kanske att ”man kackar inte i eget bo” utan använder sig av den frihet som Sverige erbjuder för att fortsätta sin kamp i hemlandet. I sämsta fall utför man terrordåd här i landet för att nå sina mål. Kriminella personer fortsätter begå brott och Sverige har undvikit att utvisa personen av någon sorts missriktad humanitet som inte alltid berott på hinder i lagstiftningen eller risk för dödstraff eller tortyr i hemlandet, utan att stor hänsyn tagits till brottslingens personliga förhållanden eller att åklagaren av oförklarliga skäl helt enkelt avstått från att yrka på utvisning.
Ytterligare ett utdrag ur den innehållsrika texten:
Sverige har låtit sig utnyttjas som en ”safe haven” alldeles för länge. Vi måste börja se klart och nyktert på de människor som söker sig till vårt land och sluta vara naiva. Man har gärna velat se alla som oskyldiga flyktingar som flyr för sina liv undan krig, övergrepp och orättvisa i sina hemländer, men det kan faktiskt vara så att de själva har stått för övergrepp, tortyr och brott mot mänskligheten. Vi måste inse att vi i Sverige hyser personer som varit verksamma i Saddam Husseins säkerhetsstyrkor, Islamiska staten, Al-Shabab, den afghanska säkerhetstjänsten KhAD och många fler.
Kommentar: Många ”miggor” har skrivit här genom åren. Samtliga, precis som Anna Högberg, med lång erfarenhet av arbete på Migrationsverket. Samtliga med gedigna kunskaper om det de skrivit om och ingen av de fem, sex ”ordinarie miggorna” som skrivit mer eller mindre regelbundet har någonsin gett mig sekretessbelagd information. Ingen har erbjudit mig det och jag skulle heller aldrig ha tagit emot sådan.
Miggorna har på ett kunnigt och pedagogiskt sätt informerat om olika lagar och bestämmelser och bidragit till att den som läst deras texter förstått att det är en mycket grannlaga och svår uppgift att fatta beslut enligt utlänningslagen och ratificerade konventioner. Och de har berättat rakt och öppet om utmaningar i sitt arbete, om nya lagar och bestämmelser, om kraven från chefer och teamledare om att under press hellre fatta snabba, felaktiga beslut än korrekta beslut där ansökningarna tar tid att utreda. Med mera. Detta har de gjort frivilligt på sin fritid för att de tyckt att det är viktigt. Tack vare dem har mycket, som annars skulle vara okänt för oss utanför Migrationsverket, kommit fram och blivit offentligt.