Minst en gång i månaden träffas vi, min klient sedan 3,5 år, Thanh (som kom till Sverige den 2 oktober 2002) och jag. Vi dricker en kopp kaffe tillsammans, sitter en timme eller mer och pratar om hur läget är och vad som händer i hans ärende etc. Och jag överlämnar de pengar han antingen fått genom inslamlingar som vi har gjort, eller som numera: försörjningsstöd från kommunen som han enligt lag har rätt till och som kommer via mitt konto eftersom han varken har personnummer, id-kort eller bankkonto.
Varje gång jag träffar Thanh slås jag av hans okuvliga livsvilja och optimism. Hans positiva sätt och hans stora glädje över mycket små saker. Hans ansikte lyser upp när han berättar hur glad han är att han hittat till livsmedelsaffären Lidl där han kan köpa ris, nudlar och andra basvaror mycket billigt. Där köper han också en lååång (han måttar med händerna) rulltårta för tio kronor och den räcker till frukost i fyra, fem dagar.
Thanh har alltid sin stora gymbag med sig när vi ses. Efter att vi träffats beger han sig direkt till gymet, dit han går varje dag. Han är så glad över att ha en fast punkt att gå till och berättar att personalen är så trevlig och alltid hälsar på honom. De känner igen honom, han har ju gått där så länge. Där är han en bland många andra, inte en asylsökande som irrar omkring i ett Ingenmansland sedan drygt fem år. När jag undrar hur han får ihop pengar till gymkort lägger han huvudet på sned, ler och säger att det är lätt. Varje månad när han får lite pengar (och det är verkligen betoning på lite!) så lägger han undan 200-300 kronor som han inte rör. På ett halvår har han sparat ihop till nästa halvårskort. Det är inga problem, tycker Thanh, och ler med hela ansiktet.
Innan vi skiljs åt blir han allvarlig ett tag. Det är något han vill säga till mig, det är viktigt. Jag har ingen aning om vad det handlar om och lyssnar uppmärksamt. ”You know, Merit, I just want to tell you that I will never go back to my Embassy again. Never! I have been there four times: once with people from Migrationsverket, once with the Police and twice with you. No more. If they ask me to go there again, I will say that I will only go if the General Director of Migrationsverket will come with me. Otherwise: no!”
Sedan ler han igen och det sista han säger när vi skiljs åt är: ”Merit, I have a good feeling that this year of 2008 will be the Thanh-year!”