En migga är orolig:

När jag tänker på den kommande anhöriginvandringen så blir till och med jag mörkrädd när jag ser de mängder som vill komma till Sverige på anknytning till sina släktingar. Här snackar vi utvandring…

Asylströmmen må ha avtagit, men anhöriginvandringen rullar samtidigt in som en tsunami som ingen riktigt vill kännas vid. Det är som att man tror att anhöriginvandring inte räknas bara för att de inte belastar asylsystemet, och som om man glömmer bort att den ju belastar alla andra system och medför enorma kostnader. De ska ju också bo någonstans, deras barn ska ju också gå i skolan (det behövs alltså skolor och lärare), få vård (sjukhusen klarar ju inte ens nu sitt uppdrag), tandvård (det finns inte tillräckligt med tandläkare) och alla möjliga bidrag (varifrån ska de pengarna tas?) ska betalas ut.

Jag tror att vi på Migrationsverket räknar med nånstans runt 150.000 nya ärenden i den kategorin bara i år. Så migrationskrisen är ju långt ifrån över.

På min fråga, som jag ju egentligen vet svaret på, om anhöriga verkligen beviljas uppehållstillstånd och fritt kan resa hit om anknytningspersonen i Sverige inte har jobb och därmed inte kan försörja sig och sin familj eller ens har bostad att hysa fru och x antal barn i, fick jag det svar jag visste att jag skulle få. Men jag ville ändå ha det direkt från en migga:

Ja, de får komma ändå. Det är fortfarande väldigt få asylinvandrade som omfattas av försörjningskravet.

Och just när det gäller detta – om hur anhöriga beviljas UT trots att deras anknytningsperson här inte ens har en bostad, kan man höra lite om i Katarina Gunnarssons reportage i Sveriges Radio, P1. Lyssna gärna på inslaget:

 Klicka på textrutan för att komma till reportaget från den 27 december 2016.

Ur reportaget (här från ett modulhus i stockholmstrakten):

Ahmad jobbade på ett sjukhus i Damaskus. Han säger att många nyanlända är chockade och besvikna när de nu insett hur svart allting är i Sverige. Bristen på arbete och bostäder. Och han ställer en fråga:

“Varför accepterade Sverige och den svenska regeringen så här många flyktingar när ni inte har tillräckliga resurser och bostäder att ta emot oss på ett bra sätt?”

Ahmad säger:

From the beginning why you accept this huge number of refugees if you don’t know that you have the resources for them? And why you talk about your country in media: it has the best reputation in all the world for asylum seekers? And when they came here they are shocked with the reality . Why you make that in the media and you let them come here? So that means you invite asylum seekers to come!

Och så berättar sonen till en man som bott kvar på asylboendet under lång tid efter att han fått PUT, att pappan sommaren 2016 fick flytta till Täby. Där fanns inga lägenheter, så pappan placerades i ett hotellrum som han delar med tre andra män. I december 2016, ett halvår senare, talar Katarina Gunnarsson igen med sonen, som bor i Norberg, och nu berättar sonen det smått sensationella och tämligen obegripliga: Om en vecka kommer hans mamma och småsyskon till Sverige på anknytning till pappan, som bor i ett hotellrum som han delar med tre andra män. Var ska de bo?

Den stora frågan, som också asylinvandrade ställer sig (inte bara Ahmad i reportaget i SR P1) är: Hur är det möjligt att man kan bevilja uppehållstillstånd åt tiotusentals, så småningom långt, långt över hundratusen människor som varken har försörjning eller bostad i Sverige? Hur är det möjligt? Vad skapar det för kaos och katastrofer för oss alla som bor här och betalar skatt och inte förstår var alla dessa människor ska hysas. I våra idrottshallar? I enorma modulkvarter överallt i landet? I tält? Var? Och finns det någon enda levande själ som tror att de här människorna kan integreras in i vårt samhälle, i våra normer, i vårt sätt att leva i Sverige? Om någon tror det så får den gärna berätta hur.

Miggan informerar:

De här uppgifterna är från vår senaste prognos, och där ser man ju att det är en veritabel folkvandring som pågår.

Miggan fortsätter:

Och det där med “tillfälliga” uppehållstillstånd, det tror jag när jag ser det. Det har väl kanske en viss dämpande effekt när det gäller nya ansökningar, men samtidigt kommer nog ytterst få av dessa “tillfälliga” besökare att självmant återvända. Nej, de kommer antingen ändå att få PUT till slut, eller helt enkelt strunta i att åka hem. Om jag får göra en kvalificerad gissning alltså.

Och hur kommer det att se ut i Sverige om 30 år? Kommer svenskarna att bara vara en av många minoriteter i sitt land, då? Det är faktiskt frågor man måste ställa sig.

Förstår svenska folket vad det är som väntar? Politikerna, de som säger sig företräda folket och som arvoderas av folket, de har ha ju inte gjort det. Eller också står de som vanligt med sina strutsstjärtar i vädret och näbbarna nedgrävda i marken. Men vad ska vi ta oss till? Särskilt den dag flera hundratusen människor som kommit hit från Mellanöstern inte längre nöjer sig med att bo i modulhus (=containrar) och idrottshallar, vilket vi redan sett exempel på? I riksdag och regering låtsas man inte om katastrofen som redan har rullat i gång och som kommer att bli just som miggan säger i början av den hör texten: en tsunami.

Jag citerar skribenten Carolin Dahlman som i en artikel i Kristianstadsbladet skrev:

Sverige har en regering som vill stärka politikernas makt och minska människors.

Men den vetskapen hjälper knappast när det brakar lös på riktigt.

 

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.