En del av det som Mustafa Panshiri och Hanif Azizi uttrycker, skriver jag helhjärtat under på:
I Sverige tycks uppfattningen vara att alla innerst inne vill bli som den svenska självbilden. God och omtänksam. Det innebär en narcissistisk föreställning eftersom den drivs av en uppfattning om den egna förträffligheten, och att alla så småningom vill och kommer bli lika förträffliga. Denna föreställning är i bästa fall naiv och i sämsta fall farlig.
Jag håller däremot inte med m att ordet ”empati” passar särskit väl in i den här diskussionen. Jag citerar här en klok icke svensk (!) vän som mejlade mig följande tankar som är mycket snarlika mina egna:
Jag läste artikeln i Expressen – och häpnade. I min föreställningsvärld betyder empati medkänsla och inlevelse. Inte att förstå. Som om man förstod ondska. Eller låtsas att ingen ondska finns. Anders Piltz har i ett radiosamtal menat att ondska inte går att förstå, att den kommer så oväntat, man är inte förberedd. Det man förstår kan man förutse
Och varför skulle vi behöva förstå en mördare full av hat och/eller likgiltighet? För mig är till exempel likgiltighet fullständigt omöjligt att ”förstå”. Det skulle betyda att jag inga känslor hade när någon mördas eller far illa. Vad innebär det att ”förstå” i sådana fall? Hämnd kan jag förstå men inte likgiltighet. Det förvånar mig att debattörerna krånglar till detta med medkänsla och förståelse, så mycket bra arbete som de gör. Varför kan ingenting vara enkelt och rakt? Självaste rubriken till den artikeln är redan den ämnad att man ska sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Sålunda skrev och tyckte en finländsk vän. Och i det håller jag alltså med.
Vidare: Det svenska, narcissistiska sättet att se på andra människor har irriterat mig i decennier. Det talas om ”våra invandrare” som om alla vi som invandrat hit vore på något sätt ”deras”, underförstått inte riktigt lika fina/goda som de och inte personer i vår egen rätt. Många svenskar har också en lätt herrefolksaktig inställning till andra människor, kanske inte medveten, men den är tydlig för oss som inte är svenskar. Den inställningen, parad med ointresse för att på riktigt försöka skaffa sig åtminstone basala kunskaper om de länder alla hundratusentals och åter hundratusentals människor som Sverige tar emot kommer ifrån, är förödande. Nog borde man vilja veta lite mer om dem man så frikostigt öppnar sina gränser för… För dessa människor blir inte svenskar, varken genast när de sätter sina fötter på svensk mark eller senare i livet. Inte ”svenskar” på samma sätt som härfödda, många generationers svenskar är svenskar.
Herrefolksmentaliteten och den förminskande, ”tycka-synd-om”-synen på andra än svensksvenskar samt att man inte lever efter ”allas likhet inför lagen” tar sig också sådana här uttryck som debattörerna förtjänstfullt för fram:
Det svenska förhållningssättet gentemot de gängkriminella är något vi båda har fått erfara under våra år som poliser. En av oss blev redan under aspiranten varse om att förväntningar på misstänkta varierade beroende av etnicitet och klass.
Efter en hel kväll på Stureplan där insatschefen med pondus ställde krogägare till svars för överträdelser kunde samma insatschef under samma kväll i Rinkeby erbjuda en ung kille från förorten en kram istället för en parkeringsbot på hans felparkerade bil, trots att han aggressivt hotat en av oss undertecknade.
Kommentar: I till exempel Finland är det en viktig självklarhet att alla som begår brott i landet behandlas lika enligt finländsk lag. Man varken daltar mer med utrikes födda eller är hårdare mot dem när de begår brott, än mot finländare. Det går inte att komma undan straff eller tro att man ska behandlas ”snällt” när man brutalt har rånat en gamling eller begått en grov våldtäkt bara för att man är utrikesfödd, under 21 år gammal och har asylinvandrat! Det tankesättet finns överhuvudtaget inte.
Ur debattexten igen:
Verkligheten bland många unga kriminella och missbrukare i vissa förorter är i stället att de ignorerar både lagen och konsekvenserna av att bryta mot den. Lagar, men även hur vi väljer att jobba, måste ställas om med en förståelse för de nya attityderna vi har i förorten. Vi måste bli mer empatiska helt enkelt.
Kommentar: Den sista meningen håller jag inte med om. Jag kommer aldrig någonsin att känna empati för grova brottslingar. Aldrig. Men när Mustafa Panshiri och Hanif Azizi skriver att:
Även hur vi väljer att jobba, måste ställas om med en förståelse för de nya attityderna vi har i förorten.
så har de helt rätt. Skärp straffen rejält och jobba som i Danmark, till exempel. Eller i Finland. Eller vilket annat normalt land som helst. ”The Swedish model” fungerar inte.