Klicka på tex- och bildrutan för att läsa hela texten på Svenska Dagbladets sajt.
Zulmai Afzali skriver idag i ett gästinlägg på Svenska Dagbladets ledarsida om oviljan eller oförmågan i Sverige att se verkligheten när det gäller situationen för många afghanska kvinnor som finns här:
När det rapporteras om kvinnors situation i Afghanistan, får jag upprörda kommentarer från svenska vänner. De berättar hur sorgsna och chockade de är över hur kvinnor behandlas i mitt forna hemland. Att känna medlidande med kvinnor i ett land långt borta är förstås fint. Samtidigt finns det något i deras sätt att reagera som skaver.
De är upprörda över sedvänjor och traditioner i Afghanistan, där våld och övergrepp mot kvinnor förekommer i mycket stor omfattning, trots att det inte är tillåtet i lag. Men om de reagerar så starkt på våldet mot kvinnor i Afghanistan, varför gör de det då inte också när det gäller afghanska kvinnor som är i Sverige och som behandlas på motsvarande vis? Kanske beror det på att de inte känner till situationen här, eller på att det är psykologiskt enklare.
För hundratals mil från Afghanistan, här i Sverige, där mänskliga rättigheter och demokrati ska råda, finns mängder av familjer som fortfarande praktiserar grymma seder. Barnäktenskap, misshandel och omfattande kontroll över privatlivet inte minst för flickor och kvinnor.
Kommentar: Den enorma ”industrin” som det genom åren vräkts ut hundratals skattemiljoner på för allehanda ”integrationsprojekt”, har inte lyckats med integrationen. Det är ett ovedersägligt faktum att integrationen av hundratusentals hitkomna asylinvandrare och deras anhöriga de senaste 15, 20 åren, absolut och under inga omständigheter kan påstås vara lyckad. Så tjocka dimridåer kan ingen skapa att det går att dölja det, inte ens det mest kreativa hittepå-språk kan trolla bort verkligheten. Tvärtom så har inlemmandet av alla dessa människor i samhället, som Den Humanitära Stormakten öppnat sina gränser för, misslyckats kapitalt. I stället har den slappa inställningen till vad som måste kallas ”massinvandringen” oavsett om en del inte gillar ordet eller inte, berikat många ”integrationsaktörer” som med välformulerade ansökningar om ”integrationsprojektpengar” innehållande alla de rätta ”värdegrundsorden”, frikostigt tilldelats skattemedel för sina mer eller mindre realistiska och vettiga ”projekt”.
Sverige torde idag vara ett av de mest segregerade länderna i Europa, möjligen det mest segregerade. Och en viktig och synnerligen beklaglig faktor är den som Zulmai Afzali skriver om, nämligen den svenska rädslan för att ”kalla en spade för en spade” och ta tag i problemen på riktigt:
Ett sorgligt men fullt realistiskt svar kan vara att de är rädda för att kallas rasister eller att de skulle ge uttryck för islamofobi. Den rädslan kan vara så stark att den hindrar dem från att markera mot grymma och oacceptabla beteenden.
Slutkommentar: Zulmai Afzalis text är både läsvärd och på djupet tänkvärd, men framför allt: handling krävs. Det måste bli ett slut på fegandet och på ”låtsas-integrationen”.
Brasklapp: Det borde inte behöva påpekas att det givetvis finns massor av goda exempel på individer som kommit hit från länder och kulturer som totalt skiljer sig från Sverige och svensk kultur (som finns, oavsett att en del påstår att den inte gör det) och lyckats ta sig in i ”det svenska Sverige”. Det är lika uppenbart som att en majoritet inte integrerats. Detta självklara faktum påpekas endast i syfte att förekomma onödiga kommentarer.