Jag vill egentligen inte ge spridning åt den här pinsamma videon gjord av Unga Sannfinländare om det de kallar “tvångssvenskan”, det vill säga att svenska språket som är det ena av Finlands officiella nationalspråk lärs ut i skolorna. Men för att kunna visa hur man kan tackla dumheter och idiotier på ett begåvat sätt, alltså utan att sjunka till samma föraktansvärda nivå som ens motståndare så publiceras den här. För nedan finns en kommentar som är så bra – rent av så briljant – att den kunde bli “normgivande” för bemötande av låga utspel.

Den här obehagliga videon kommenteras alltså av Jan-Erik Andelin på Facebook och hans kommentar är, enligt min åsikt, ett skolexempel på hur man på ett civiliserat sätt kan bemöta också “ociviliserade” sätt att uttrycka sig, som till exempel det i klippet ovan.

Det Jan-Erik Andelin skriver är lågmält, välformulerat, elegant och humoristiskt men ändå, givetvis, med en mycket allvarlig grundton. Det är så här obegåvade dumheter ska bemötas, hellre än med sedvanligt (riks)svenskt hojtande om kränkningar och “rasism” och “diskriminering”.

I Sverige kan man (på många områden) hämta inspiration från sitt östra grannland och anamma det här sättet att bemöta påhopp och att göra inlägg i debatter i allvarliga ämnen. Då kan man bidra till att samtalsklimatet blir bättre och kanske finns en möjlighet/chans till samförstånd i form av “agree to disagree”. Eller åtminstone till viss avmätt respekt mellan grupper/personer med olika åsikter (också obehagliga).

Till slut. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre än Jan-Erik Andelin när han skriver exakt det jag själv också tycker, tänker och känner:

Finskan är ett fantastiskt språk och ju bättre jag behärskar det och fixar den ena ordleken efter den andra, desto stoltare är jag över att representera den kulturkretsen.

Läs även:
Jan-Erik Frostdahl: Sannfinländarna har gått över en gräns – Svenska Yle 30 december 2016.