Programmet presenteras så här:

Sakine Madon reflekterar över svenskheten och om vart vi är på väg. Hon berättar i sitt Vinter om kulturkrocken som var stark när hon kom hit som barn.

Jag har med stor behållning och stort igenkännande och medhållande lyssnat på Sakines Vinterprat och mycket av det hon pratar om när det gäller ”svenskhet” känner också jag mycket väl igen.

Lite om ”finskhet” finns också med i Sakines Vinterprat. Hon nämner det jag berättat om hur asylsökande informeras och behandlas i Finland (ca 38.40 i den kortare programversionen):

Min vän Merit är född i Finland. Hon skrev nyligen en intressant kolumn i Svenska Dagbladet (Ett annat land, en annan polismakt den 27 oktober 2016). Hon skrev där om sitt studiebesök i Helsingfors nu i höstas.

Den finska polisen är ute på asylmottagningarna i ett tidigt skede för att informera de nyanlända om lagar och regler. En kvinnlig överkonstapel berättade för de svenska studiebesökarna att hon ofta får blicka ut över en kompakt manlig publik när hon möter nyanlända. Då kräver poliskonstapeln att männen hämtar sina fruar, systrar, mödrar och döttrar. När kvinnorna också är på plats säger polisen att alla kvinnor i Finland har rätt att göra som de själva vill, att ingen får slå kvinnor och slår man sina barn kan de tas ifrån en. Sextrakasserier ses som ett grovt brott i Finland, berättar hon.

Jag tycker det är helt rätt. Här i Sverige har vi polisen Mustafa Panshiri som själv har afghansk bakgrund som gör något liknande.

Jag gillade också – och kände så oerhört väl igen mig i följande:

Jag får nästan panik av parfymfri tvål! Hur kan man göra tvål som luktar ingenting!

Dessutom har jag lika svårt som Sakine att förstå hur det någonsin skulle kunna var ”fel” att fråga en person var han eller hon kommer ifrån. Det är ju bara att svara att ”jag är född i Iran” eller ”jag kom hit som åttaåring från Syrien” eller ”mina föräldrar är från Turkiet, jag är född här” eller ”jag är same”! Eller som jag om jag får den frågan: ”Från Finland”. Sakine undrar:

Men om den som frågar inte menar illa, är frågan verkligen alltid fel? Om frågan ligger i luften, är det inte bättre att den ställs och får ett svar som nyanserar och lär den som ställer frågan något nytt?

Och hon säger också:

När man ser mig kan man direkt ana att jag kanske inte är född i Sverige. Att få frågor om det, eller att jag har ett ovanligt namn som ofta uttalas fel stör mig faktiskt inte det minsta. Det är bara trevligt när någon intresserat frågar mig var jag kommer ifrån.

Så befriande! Så skönt! Precis så ska det vara. Ingen behöver skämmas för sitt ursprung, ingen behöver bli sur eller ”kränkt” för att någon vänligt undrar var han/hon kommer ifrån. det är bara att svara och så blir det kanske ett samtal i gång som inte hade blivit av utan just den frågan. Och detta är viktigt, eftersom man i Sverige så oerhört gärna vill kalla alla utkomna för ”svenskar” eller ”nysvenskar”:

Svenskhet får inte bli tvång!

Varför har svenskar så svårt för att kalla hitkommande för vad de är: afghaner, irakier, syrier, tyskar, nya zeeländare, norrmän, finländare, tyskar, iranier? Vi som kommer från andra länder blir inte ”svenskar” bara för att vi sätter våra fötter på svensk mark. Om nu en norrman skulle vilja kalla sig ”svensk” så får han förstås göra det (fast det har jag svårt att tro att en norrman skulle vilja…). Låt folk – som Sakine säger – själva definiera sig och pracka inte på dem något de inte känner sig som eller inte vill vara. Det är exakt min mening också. Att tro att varje kurd, iranier, finländare, norrman etc absolut och ovillkorligt vill benämnas ”svensk” eller ”nysvensk” och försöka pracka på dem något de inte känner sig som, är översitteri, kortnäst dumhet och signalerar en ytterst märklig åsikt: att svenskar på något sätt är överlägsna andra nationaliteter. För när jag frågar svenskar om de skulle kalla sig ”thailändare” eller ”spanjor” eller ”amerikan” efter att ha emigrerat och bott i dessa länder i två år, åtta år, 27 år så är det inte en enda – alltså inte en enda! – som skulle göra det. En del verkar till och med häpna över att jag frågar något så dumt. Några kan ha blivit amerikanska medborgare eller rentav spanska, mera sällan thailändska, men inte ens då definierar de sig som dessa nationaliteter utan som ”svensk med amerikanskt medborgarskap”.

Det här Vinterpratet rekommenderas starkt för alla att lyssna på, men kanske lite extra om man är etnisk svensk och inte har någon annan bakgrund och kultur att relatera till.