Klicka på bild- och textrutan för att läsa om Wava Stürmer på sajten Bibliografiskt Lexikon för Finland.

Den här texten, essän, i tidningen Vasabladet, är skriven av den finlandssvenska författaren Wava Stürmer, född Andersson 2 oktober 1929 (91 år) i dåvarande Belgiska Kongo, nuvarande Kongo-Kinshasa, där hennes pappa Viktor Andersson, drev en isfabrik.

Läs mer om henne och hennes omfattande produktion i presentationen på BLF, Bibliografiskt Lexikon för Finland.

Wava Stürmer har alltså skrivit en essä för den finlandssvenska, österbottniska tidningen Vasabladet som skakar om på ett språk som är lättläst, poetiskt och välformulerat. Det är en text som griper tag och som man inte bara kan förbigå som om man läst någon av de 13 på dussinet-artiklar i ämnet man skummat igenom i många andra tidningar.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln i sin helhet.

Ur texten:

Jag tillhör gruppen äldre självgående ensamboende med ett par grundsjukdomar. 90 plus. Bortom allt tvivel att jag skulle duka under om jag drabbas. Min första reaktion är skräck. Visserligen är jag medveten om att min tid här på jorden är kort, men jag vill inte dö just nu.
———-
Sjuttonde mars i min almanacka: ”Landet nedstängt”.

Havet upprört, ett sökarljus sveper över vågtopparna. Inget land, bara vågor.  Någonstans i mitten av upprördheten glimtar ett blad från en bok som försvinner bland allt annat som nu dras ner, guppar i stormvågorna, helt utan betydelse.

Ett dödligt virus.
———-
Bara de gamla dör.

Tack och lov, bara de gamla dör – tänker jag att de tänker – alltså inte vi! Gamla, som det ändå finns alltför mycket av. Så säger de ju inte, men vad ligger bakom arrogansen hos vissa yngre människor i deras upprördhet på olika mediatrådar. Att någon tänker inskränka deras personliga frihet.

Hindra oss! Hindra vårt Spanienprojekt, vi har beställt huset, biljetterna. Med vilken rätt kan staten… Ge åtminstone besked hur länge det här ska fortgå! Diktatorsfasoner! Som om de inte inser orsaken. Hotet.
———-
En dag har jag glömt att skriva in smör på listan och konstaterar när jag packar upp att då är jag utan det en vecka, skrapar ur asken. Suckar över att inte ha något att bre på det rostade brödet, men tillrättavisar mig själv: Under kriget skulle vi varit själaglada för det du har, ost, korv, bröd!

En dag går jag förbi min före detta-butik, konstaterar att få bilar är parkerade utanför, tydligen ganska tomt där inne. Snabbt slinker jag in, styr raka vägen mot mjölkdiskarna, nappar åt mig ett smörpaket, en kund har just passerat kassan, bra, ingen efter mig. Jippii! En segerviss lättnad. I did it!

Så absurd har världen blivit. Om någon i februari hade sagt att jag om en månad kommer att känna mig som en bov ute i otillåtna ärenden om jag går in i min närbutik och gör ett enkelt köp, ja då hade jag skrattat och undrat om det är fråga om någon ny idiotisk lek ”föreställ dig på en öde ö” eller dylikt.

Nu skrattar jag inte. Söker mig på min dagliga länk till tomma små gator. Talar inte med någon.
———-

Livet fortgår trots att skräckbilderna från omvärlden väller in. Min egen sociala tillvaro förminskad till min mobil. Tack och lov för den. Familjen har en tråd som ger den så viktiga informationen vem som varit på länk, stukat foten, grillat, tappat glasögonen i golvet…

I min kalender i slutet av mars skriver jag: ”Vårkvällens vemodsblå djupnar till natt. En ensamdag är över.”

Läs hela texten i Vasabladet!

© denna sajt.