Det kom ett mejl…

För några år sedan började jag jobba på IMSPR (Språkintroduktion) i en relativt stor kommun i landet. Då hade vi ett trettiotal elever och en blandning av nationaliteter. Kriget i Syrien gjorde att en majoritet av eleverna kom därifrån. I princip alla hade kommit med sina familjer (även om vi fick information om att de flesta ‘köpt’ arbetstillstånd…). Den här gruppen var ungdomar i gymnasieåldern, med väldigt få undantag – de betedde sig som tonåringar: snapchat, fnitter och föräldrar som kom på föräldramöten. Och de hade skolbakgrund.

Hösten 2015 hände något med flyktingströmmen. Vi fick grupper med elever med några veckors intervall – tills både lärare och lokaler tog slut. Alla var de ensamkommande och alla var av manligt kön. Vi reagerade tidigt på att ungdomarna tog slut, nu hade vi nästan uteslutande vuxna män, något som var frustrerande för oss, och som vi tog upp med skolledningen​.

Kaos rådde, ingen visste hur detta skulle hanteras, men vid höstterminens start 2016 fick vi besked om att kommunen beslutat att vi skulle lägga ‘locket på’ gällande våra misstankar om elevernas ålder. Män med hy som pergament, män med lite väl kraftig skäggväxt, män med bilder på sina små barn i telefoner och datorer (uppenbart inte småsyskon). Driftiga män som är vana att få sin vilja igenom genom evighetslånga förhandlingar, män som vet bättre än de kvinnliga lärarna vilka kunskaper eleverna besitter – inte minst 16-17-åringar som trots att de borde befinna sig i puberteten inte påvisar några kroppsliga förändringar i varken längd, axelbredd eller röstläge. Plötsligt hade vi nästan 100 elever, av dessa var max 30 ungdomar.

Ett annat tydligt tecken i skolans värld på att vi inte längre hanterade ungdomar var långsam progression, och en otrolig brist på motivation, något som är väldigt ovanligt om man arbetar med ungdomar. Män med uppenbara långvariga missbruk.

Vi hade stora problem med hot och våld, bråk och polisingripanden, något som också är ovanligare om man hanterar ungdomar, de är inte fullt så driftiga och det finns vanligtvis alltid någon vuxen de respekterar.

Det var frustrerande och oerhört påfrestande, inte minst eftersom inga samhällsfunktioner var förberedda på den enorma mängd asylsökande som plötsligt kom till Sverige.

Språkintroduktion handlar ju om att elever i gymnasieåldern ska ha en möjlighet att läsa in grundskola för att kunna söka in till gymnasiet. Som det ser ut idag är det ett litet fåtal som kommer att kunna söka till gymnasiet – de hinner helt enkelt bli för gamla (på pappret) för att hinna göra det. Om man saknar UT har man ju väldigt få möjligheter att läsa vidare på t.ex. vuxenutbildning/folkhögskola eller ens SFI.

Det finns ju inga kopplingar mellan skola och Migrationsverket. I skolans värld vet vi inte om en elev räknas upp i ålder, flyttas eller byter/förlorar god man. Det finns få fungerande rutiner. HVB hålls nästan hemliga så administrationen tar enormt mycket tid. Detta innebär att eftersom det inte finns fungerande rutiner kring uppdatering av info kring eleverna så kan det bli ett verkligt moment 22 att jaga rätt på rätt boende eller god man – utan personnummer = ingen folkbokföring.

När jag läser om aktivister som #vi står inte ut #skicka mig istället med flera, ställer jag mig undrande till alla dessa ensamkommande  unga som sägs finnas – var finns de? Jag ser ett par stycken i skolan, men de är i minoritet.

Jag tycker att man sviker eleverna i de svenska grund – och gymnasieskolorna när man accepterar att vuxna män sitter och betygsätter tonåringars utseende med mera. Mitt fackförbund LR har helt övergivit medlemmarna genom att underteckna #vistårinteuts namninsamling – med deras kategoriska svartmålning av Migrationsverket och gällande lagar.

Utöver att titta i skolkatalog och betrakta åldersbedrägeriet kan man be vanliga gymnasieelever åldersbedöma eleverna på IMSPR, de brukar vara väldigt duktiga.

KommentarHur länge ska människor välja/tvingas att spela med i detta fullständigt sinnessjuka skådespel?

Att Lärarnas Riksförbund, LR, undertecknat ett lagstridigt och även i övrigt förödande upprop av en aktiviströrelse – #vistårinteut – som inte verkar ha förstånd och förmåga att se vad den håller på med och som eldar på hazarernas (som det främst handlar om) respektlösa och osmakliga kravkampanj, är ofattbart. Man får väl hoppas att medlemmarna reagerar och lämnar LR; det ligger ju verkligen inte i dess uppgifter att å medlemmarnas vägnar underteckna huvudlösa upprop utan enbart att agera för sina medlemmars bästa. Medlemmarna betalar medlemsavgifter för det, inte för att deras representanter kampanjar för att man ska strunta i utlänningslagen och låta tiotusentals afghanska medborgare “bättreliv”-invandra i Sverige.

Ett stort tack till X som skrivit om sina upplevelser och sina tankar kring vad som under lång tid varit känt men som samhällsaktörer på alla aktuella områden samt aktivister av olika slag inte låtsas existerar, trots att de ser det med egna ögon och därmed förstår att här pågår ett gigantiskt åldersbedrägeri. Dessa människor har spelat – och spelar – med i en helt sanslös fars som är skadlig för alla inblandade, inklusive de vuxna män som det handlar om och som behandlas som “barn”. För att inte tala om alla de verkliga minderåriga i högstadier och på gymnasier som utsätts för dessa ens sexuella och andra trakasserier i sina klasser.

Rättsmedicinalverket har bedömt att bland de första4.107 påstått minderåriga som åldersbedömts är ca 83 procent – en hisnande siffra! – vuxna. Betydligt fler än X, som skrivit texten, estimerat att hon stött på (ca 70 procent) som var vuxna män.

Lästips:
•  Bedrägerierna avslöjas – 83 procent av de åldersbedömda asylsökande ”barnen” är äldre än 18 år – 4 september 2017.

 

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.