Statligt anställd person i Stockholm som dessvärre, på grund av rådande samhällsklimat i Sverige, behöver förbli anonym. Lång erfarenhet av olika uppdrag som anställd inom statliga myndigheter. Bland annat även juridisk kunskap på asyl- och migrationsområdet. Erfarenhet av kvalificerad ärendehandläggning, utredningsuppdrag, rapportskrivande.

Klargörande: Jag vet givetvis vem pesonen är och har känt honom i många år.

På grund av Coronakrisen och krisen på arbetsmarknaden vill Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet luckra upp kraven i den så kallade Nya gymnasielagen som främst omfattar tusentals unga afghanska män. Det handlar om kravet i den lagen att man ska hitta arbete inom sex månader från avslutade studier, liksom även kravet på att anställningen skall vara varaktig, för att få en chans att få uppehållstillstånd i Sverige.

Innebär nu detta att Sverige ser sig som ensam uttolkare av innebörden av internationella mänskliga rättigheter och att Sveriges jurisdiktion är gränslös?

Genom att Sverige hänvisar till (internationella) mänskliga rättigheter så följer ju också av detta krav att den påstådda rättigheten egentligen är något som alla länder är bundna av, men väljer att bryta. Att endast Sverige efterlever mänskliga rättigheter, varför Sverige högstämt och förmanande deklarerar att man ”går före”.

Det är ganska talande att partier som Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet väljer att tala om just mänskliga rättigheter och inte medborgerliga rättigheter. Medborgerliga rättigheter hade ju inneburit att rättigheterna följer av ett samhällskontrakt och att politikerna hade varit tvungna att förankra de nya ”avtalsvillkoren” hos medborgarna. Bättre då att hänvisa till ”tvingande internationella rättigheter”, låt vara att andra länder inte upplever dem som så särskilt tvingande. Men det ger i alla fall politikerna ett moraliskt imperativ gentemot eventuella invändningar från det kollektiv som rättigheterna skall utkrävas av, nämligen medborgarna.

Vad Coronakrisen blottlägger, är emellertid att de påstådda mänskliga rättigheterna inte gäller alla när de definieras som:

”Att utan skyddsskäl ges rätten att försörjas av medborgarkollektivet medan man bedriver studier utan krav på studieresultat för att därefter försörjas ytterligare en tid medan man söker arbete”

Dessa ”mänskliga rättigheter” gäller endast en viss, utvald grupp.

Sedan 2016 beviljas flyktingar och alternativa skyddsbehövande tillfälliga uppehållstillstånd på mellan13 månader och tre år beroende på om de har fått flyktingstatusförklaring eller alternativ skyddsstatusförklaring. Deras enda möjlighet att få permanent uppehållstillstånd, PUT, är genom anknytning eller att de kan försörja sig själva genom anställning. Anställningen skall dessutom vara varaktig – vara en tillsvidareanställning – och ha en lönenivå som räcker till att försörja sig på utan hjälp av försörjningsstöd, tidigare kallat ”socialbidrag”. Dessutom får lönen inte komma från staten genom exempelvis etableringsstöd och subventionerade anställningar. Tanken är att vägen till PUT skall gå genom att man blir en självförsörjande del av samhället.

Det Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu fortsätter att göra är att tillskapa särskilda rättigheter för en mindre grupp afghanska medborgare som av svenska myndigheter och domstolar i enlighet med svensk lagstiftning och de internationella regler denna lagstiftning bygger på – bedömts sakna skyddsbehov.

Trots att dessa personer inte har skyddsstatus har de givits tillfälle att studera och uppbära bidrag för sin försörjning under studietiden. Därefter har de givits ytterligare sex månader – likaledes med bidrag för sin försörjning – för att söka ett arbete. En anställning som som, i likhet med vad som gäller för flyktingar och alternativa skyddsbehövande, skall vara varaktig och med en lön som man alltså kan klara sig på, utan att behöva stöd från det allmänna.

När nu Corona-krisen med förödande kraft slagit mot arbetsmarknaden så förordar de tre ovannämnda partierna att just denna grupp – företrädesvis alltså afghaner utan skyddsbehov och med lagakraftvunna utvisningsbeslut – skall ges ännu längre tid – ett år efter avslutade studier – för arbetssökande! Det har till och med föreslagits att de inte skall behöva uppfylla krav på varaktig anställning.

Vari ligger det rättfärdiga i att åberopa ”mänskliga rättigheter” för att ge den här gruppen rättigheter som till och med går utöver vad personer som bedömts vara flyktingar eller skyddsbehövande åtnjuter? Vari ligger det rättfärdiga i att just denna grupp ska få möjlighet till permanenta uppehållstillstånd genom ständigt nerjusterade krav?

Och vem skall stå för den ekonomiska bördan för dessa ”rättigheter”? Är det kommunerna eller tänker sig partierna att staten skall frigöra särskilda budgetmedel för denna grupp? Skattebetalarna är det, hur som helst, som får betala. Kommuner tvingas redan idag till sådana nerskärningar att man bland annat inte ens har tillgång till skyddsutrustning på landets äldreboenden under Coronapandemin. Kommunal service, enligt samhällskontraktet en rättighet för skattebetalarna, ställs ständigt mot nya lagar och regler som tillskapas av politiker på riksdagsnivå som inte behöver svara för konsekvenserna för den lagstiftning de driver igenom.

På vilket sätt är, som centerpartisten Jonny Cato hävdat, just gruppen icke-skyddsbehövande, före detta ensamkommande minderåriga, nu vuxna afghanska män utan rätt enligt utlänningslagen att ens vistas i Sverige, mer utsatta än de många företagare i små- och medelstora företag som utplånas i Coronapandemins spår? Personer som ser sina livsverk utraderade. Unga människor med anställningar i butiker, hotell och restaurang, som oroar sig för sin framtida försörjning. Som kanske tvingas flytta hem till sina föräldrar trots att de kanske är i 20-30-årsåldern och egentligen skulle skapa sina egna liv med eget arbete och bostad?

Hur kan de ekonomisk-politiska företrädarna för Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans med finansminister Magdalena Anderson, S, ha mage att stå och motivera dessa kostsamma särlagstitftningar och specialregler förklädda till ”mänskliga rättigheter”?

Klicka på textrutan för att läsa texten på Dagens Industris sajt.

Hur kan de här tre partiernas ekonomisk-politiska företrädare tillsammans med finansminister Magdalena Anderson, S, med något som helst samvete motivera dessa kostsamma specialrättigheter – förklädda till mänskliga rättigheter – när mer omfattande räddningspaket avfärdats eftersom det “måste finnas torrt krut kvar i ladorna” om den ekonomiska krisen blir långvarig?

Hur kan man motivera att afghanska män som fått avslag på sina asylansökningar, anses vara så särskilt “utsatta” – trots alla tillskapade lapptäcken av lagstiftningar för att de skall få stanna – att de ska ges tunna efter tunna av det torra krutet?

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.