Klicka på textrutan för att läsa texten på Expressens sajt.

Janne Josefsson citeras på Expressens ledarsida. Han har i en text i Dagens Nyheter den 13 januari framfört självklarheter som många av oss redan talat och skrivit om i decennier. Vilket givetvis inte förminskar det han nu skriver, tvärtom:

Klicka på textrutan för att läsa texten på Dagens Nyheters sajt.

Att skicka ut hemtjänstpersonal som inte behärskar språket är ren vanvård. Överlagd vanvård, från kommunens eller hemtjänstföretagets sida. Om språkförbistring leder till misstag går det inte att skylla på olyckliga omständigheter. Det var en risk arbetsgivaren var villig att ta. 

Och det är av allt att döma ett mycket spritt problem. När Kommunal skickade en enkät till flera tusen skyddsombud inom vård och omsorg svarade 73 procent att språkbrister leder till problem i omsorgskvaliteten eller patientsäkerheten.

När det för en tid sedan uppmärksammades stort att svenskar ville ha ”svenska läkare” – det vill säga läkare som till fullo och på djupet behärskar landets språk (OBS! Oavsett hudfärg och etnicitet) – kallades de ”rasistiska” och annat liknande. Ord och etiketter som i åratal, i decennier klistrats på människor bara för att de framfört självklara önskemål och krav. Detta fullständigt vansinniga ”etiketterande” av människor som anser sig ha rätt att bli förstådda och kunna förstå dem som vårdar dem i deras eget land, har bidragit till att montera ner tilliten till vården och, som Janne Josefsson nu skriver om i sin artikel: till hemtjänsten och äldreomsorgen. 

Förresten uppträder samma ”fenomen” på många områden i Sverige idag: på förskolor finns personal som inte behärskar svenska ens hjälpligt. Också bland lärare, riksdagsledamöter, personal på olika myndigheter etcetera accepteras icke adekvat, ofta rent undermålig kunskap i och förståelse av landets officiella språk, svenska.

I åratal har jag, bland många andra, tagit upp frågan om att svenska medborgarskap inte ska delas ut som nästintill en självklarhet enbart på grundval av antalet år de haft tillstånd att vistas i Sverige. Att dela ut medborgarskap till personer som inte kan göra sig förstådda på landets språk, än mindre verkligen behärskar det är absolut inte rätt, vare sig gentemot dem som söker sådant eller de, vilas land dessa människor kommit till.

Medborgarskap i ett land är inte en mänsklig rättighet!

I de flesta länder krävs muntliga och skriftliga bevis för att den som söker något så viktigt och stort som medborgarskap både måste behärska landets språk och väl känna till samhället, kulturen, lagar och regler. Hur ska man annars kunna integreras i landet? Rätten till skattemedelsbekostad tolkning till och från andra språk upphör givetvis också självklart den dag medborgarskap beviljas utom i ytterst speciella fall där också medborgarskapet beviljats utan språkkrav, till exempel på grund av psykisk eller fysisk oförmåga att tillägna sig det nya språket, eller hög ålder.

Janne Josefsson skriver:

Sverige är ett bra land. En förebild. Men kanske inte längre, i alla fall inte för alla. Det kännetecknas numera av ansvariga, etablerade politiker som blundat, förtigit och förnekat en samhällsutveckling långt ifrån solidaritet, gemenskap och jämlikhet.

Och:

Jag vet också hur infekterad och känslig frågan om språket har varit. Folk som påpekat problemet har blivit kallade rasister eller främlingsfientliga.

Han (Gert, 81. Min anm.) berättade för mig att den värsta incidenten hände när han slog i ryggen på grund av att personalen missat att låsa hjulen på hans säng, så att den rullade iväg när han skulle ta sig från rullstolen till sängen. Han föll bakåt och slog i ländryggen och kotorna. Dagen efter hände samma sak igen med sängen.

– Jag kunde ju inte prata med henne, säger Gert och börjar gråta i telefon.

Jag ser detta själv hos några äldre och vård- och hjälpbehövande i min närhet. Det är en stor psykisk påfrestning och osäkerhet för dem att inte bli förstådda eller bli missförstådda och att inte veta vad personalen förstår och inte förstår. Rädslan finns där, oron för att något kan bli helt fel. Livsavgörande fel, till och med.

Det är också tungt för gamla och sjuka att inte kunna småprata lättsamt med personer som ska ge dem vård och hjälp och som inte sällan är de enda andra människor de träffar. De vågar inte klaga, de vågar inte säga att de känner sig otrygga med alla dessa okända, mer och mindre okommunicerbara främlingar som med egna nycklar öppnar dörren till deras privata sfär, ofta utan att ens förvarna genom att ringa på och vänta ett tag innan de klampar in. För de är livrädda för att bli näpsta och kallade ”främlingsfientliga”. Vem väljer frivilligt att ha det så? Hur kan man ta ifrån gamla människor – som arbetat och betalat höga skatter – den rätt de trodde att de hade: att få njuta av en lugn och trygg ålderdom. Där de visas hänsyn. Och omsorg.

”Omsorg”! Vad betyder ordet ”omsorg” idag? Det verkar som om ordet bara är utfyllnad, ett ord som kastas in lite här och där för att låta bra. Lite som ”värdegrund” helt meningslöst, det vill säga helt utan faktisk mening. Ja, enligt Svenska Akademiens Svensk ordbok, SO, betyder ordet:

Brasklapp (behövs för att på förhand stävja medvetna missförstånd): Att det förekommer stora och allvarliga problem på det viktiga ”omsorgs”området i Sverige, handlar inte om ursprung och etnicitet utan om exakt just det som ovan beskrivs: okunskap i svenska språket, svensk kultur och levnadssätt. Och: Ja, det finns andra stora problem på det här området också, precis som det även finns mycket positivt att säga om fantastiska, ombryende människor som jobbar under stor tidspress och med löner som inte precis lockar. Men det är inte dem som just denna text handlar om.

Lästips. Några texter från 2006 till idag
Notera att i många av texterna som länkas till nedan finns även ytterligare länkar till flera texter…)

•  Språkkunskaper – 28 juni 2006. Ur texten:

Det är givetvis ett fullt rimligt och faktiskt också nödvändigt krav att människor som stadigvarande ska bo i Sverige även behärskar svenska språket. Och att kräva det av den som vill bli medborgare i landet borde inte vara det minsta kontroversiellt utan en absolut självklarhet.

Tänk tanken att en svensk emigrerar till Australien för att börja ett nytt liv där. Han bor där i fem, sex, åtta år eller hur lång tid det nu är som krävs för att bli medborgare där och ansöker sedan om medborgarskap. Kan någon på fullt allvar tro att han kan bli medborgare om han inte behärskar språket? Det är faktiskt en skymf mot det land man bosatt sig i och söker medborgarskap i om man inte brytt sig om att lära sig landets språk och något om dess sedvänjor, traditioner, kultur!

•  “Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv” – 15 augusti 2010. Ur texten:

Det är underligt att det i ett så kallat civiliserat land som Sverige ens behöver framhållas vikten av att inflyttade människor som avser att stadigvarande leva och försörja sig här, lär sig landets språk – för sin egen men också för sitt nya hemlands skull. I andra länder är det en självklarhet att kräva att människor som tagits emot av olika anledningar, lär sig språket och landets lagar och traditioner.

•  Finland. Om att kravet att behärska landets språk för erhållande av medborgarskap i Finland är en självklarhet. – 1 februari 2019. Ur texten:

 Sedan åratal har jag flera gånger i olika sammanhang, också här på den här sajten, skrivit om kravet på att man behärskar landets språk i tal och skrift för att man ska kunna ansöka om finskt medborgarskap. I Sverige har man upprörts över att personer som Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni redan för mer än 15 år sedan försökte föra fram att samma självklarhet borde råda också i Sverige. Var och en kan själv inse att hade detta självklara krav funnits också i Sverige så hade till exempel hundratals miljoner, kanske rentav fler än så, skattekronor sparats in på tolkar och på översättning av diverse information till allehanda asylinvandrarspråk.

•  Det är det slappa svenska förhållningssättet till sitt land, sin kultur och vad som bör förväntas av människor som ges en fristad här, som är djupt problematiskt. – 25 mars 2020. Ur texten:

Att få medborgarskap i ett land är inte en mänsklig rättighet. Det verkar många faktiskt inte förstå. Har man redan ett medborgarskap men inte klarar kraven för att få bli medborgare i Finland så får man helt enkelt leva i landet md sitt eget medborgarskap och sitt permanenta uppehållstillstånd, det går alldeles utmärkt. I januari 2009 skrev jag i ett inlägg på min sajt: “Adem Tahiri från Kosovo har bott i snart tjugo år i Finland. Men han nekas finländskt medborgarskap då han inte anses uppfylla språkkunskapsvillkoret.”

•  Sverige. Ett land med ett folk som inte behärskar landets språk korrekt och nyansrikt blir ett farligt land. Finland. 1 januari 2021 förlängs läroplikten till 18 år. – 28 augusti 2020. Ur texten:

Jag har märkt språkbrister, oförmåga att tala och skriva nyanserat, frånvaro av nyanser och en krympande vokabulär i 20-25 år redan, men det har blivit ännu mycket värre under de senaste drygt tio åren. Det växer i Sverige upp ett folk, medborgare i landet, som inte behärskar landets språk. Det är både en tragedi och en katastrof. På så många sätt. Och det är farligt när folket i ett land i Europa blir så handikappat som så många svenskar med såväl utländsk som även svensk bakgrund redan är.

•  Språkkrav bör ställas för att man ska beviljas svenskt medborgarskap, inte för att man ska få socialbidrag. – 6 november 2020. Ur texten (som bör läsas i sin helhet, den handlar om lagrådsremissen ”Språkplikt – deltagande i vuxenutbildning i svenska för invandrare (sfi) för rätt till försörjningsstöd” :

Kommentarer: En språkplikt gäller alla. Som “skolplikt” och i många länder “värnplikt“. Det hade inte behövt sägas “vid behov” överhuvudtaget eftersom lagen ju enligt ovan skrivning, ska gälla alla. I stället kunde man ha angett att undantag från kravet att läsa sfi gäller den som eventuellt av någon anledning redan behärskar svenska när han/hon söker skydd här.

Att socialtjänsten “får vid prövningen av rätten till försörjningsstöd göra en bedömning av om den enskilde är i behov av att delta i sfi för att klara av sin försörjning eller för att bidra till sin försörjning” låter en aning märkligt. Plikt betyder ju obligatoriskt, att det föreligger en skyldighet. Språkplikt innebär därmed att det är vars och ens skyldighet att delta i sfi. Vad är det då socialtjänsten ska pröva?

“Socialtjänsten ska göra en bedömning av den sökandes språkkunskaper” – ska alltså personal vid socialtjänsten vara språkkontrollanter? Vad har de för utbildning i det? Och när regeringen anger att “På vissa delar av arbetsmarknaden krävs inte språkkunskaper i svenska, t.ex. för att andra språk används inom ett företag eller kan användas för att klara av arbetsuppgifterna”, menar då regeringen att en person med arabiska som modersmål, som börjar arbeta hos till exempel en en arabisk företagare, inte ska omfattas av språkplikten? Vad händer om han blir uppsagd från sin arbetsplats? Ytterst märkligt tänkt; det visar att det här är et mångordigt, rörigt och inte på långa vägar tillräckligt genomtänkt förslag. Samt att man använder ordet “plikt” på ett sätt som inte motsvarar vad som sedan tycks gälla i det här förslaget.

OBS! © denna sajt. Vid citat, vänligen länka till relevant originalinlägg.