Klicka på bildrutan för att se programmet.
Det är bra att Uppdrag granskning har tagit upp detta vedervärdiga hanterande av en man som begått de mest vidriga vålds- och förnedringshandlingar, en hel del andra brott, ljugit om sin ålder och överhuvudtaget inte har ute i samhället i ett civiliserat land att göra.
Det är skakande, man tror att man befinner sig i ett dårland, när man hör och ser justitiekanslern, JK, Mari Heideborg sitta och försvara sina krumbukter kring det faktum att hon beslutade att utge 840.000 skattekronor åt den här individen i ”skadestånd” (mina citattecken, av förklarliga skäl). En brutalt iskall man som åsamkat kvinnor livslångt lidande och svåra skador och som själva tilldömdes en bråkdel i skadestånd av vad den syriske våldsmannen fick.
Hon nästan ler lite när hon talar om sina ”schabloner” och sin ”praxis” som hon på något sätt snickrat ihop till att våldtäktsmannen ska – vilket torde upplevas ytterst stötande av alla svenska skattebetalare – få ett rekordhögt skadestånd trots de vidriga gärningar han begått och dessutom trots de oklarheter som föreligger kring hans ålder. Hon säger om det enorma beloppet och det svårbegripliga rättsvidriga sätt hon kommit fram till jättesumman:
Och det är ju så som vi tillämpar de här schablonerna och man kan naturligtvis ha åsikter om detta. Men så ser den praxisen ut som vi har och … Det är ingenting som står i lagen (att beloppet ska räknas ut så, min anm.) utan det är något som vi försöker tillämpa.
JK har sedan 1998:
En mer övergripande tillsyn som främst är inriktad på att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten.
Här hade JK Mari Heideborg haft sitt livs chans att visa handlingskraft, ryggrad, och att också använda sin tankeförmåga på den höga nivå som man förväntar sig av en justitiekansler:
Hon kunde ha ändrat praxis*!
Hon kunde ha valt att ytterst noggrant och med alla tänkbara medel kontrollera mannens uppgivna ålder. Då hade hon funnit att han inte skulle ha något skadestånd alls utan att han i stället skulle sitta längre tid i fängelse. Hon kunde också, om hon inte lyckats få fram korrekt ålder utan tvingats se honom som under 18 år vid brottens begående, ha ansett att utbetalning av en jättesumma strider så starkt emot det allmänna (och hennes eget?) rättsmedvetande, att hon helt enkelt hade haft anledning att ändrat praxis. Ingen hade klandrat henne, tvärtom. Förstår hon inte att ”praxis” inte är en bindande lag utan att det är ”ett vedertaget bruk”, något som växer fram genom otaliga liknande fall, ärenden, domar? Det verkar som om hon har lite svårt med det eftersom hon i programmet Uppdrag granskning inte tar fasta på vad reportern påpekar om att ”det här är ju ett unikt fall” utan i stället menar att:
Men då handlar det ju om, som jag ser det, att jag ska också beakta att alla behandlas lika då blir det också så att då har vi tillämpat praxisen** på samma sätt för den här mannen, eller killen, som vi gör i andra fall.
* Praxis inom juridiken:
Hur ärenden av ett visst slag normalt har avgjorts av högre instans. Praxis utvecklas på de områden där lagtext och förarbeten inte ger något entydigt svar, utan lämnar utrymme för tolkning.
** Hon ska tillämpa lagen, hon ska göra det ”i lagens anda” och när hon inser att den praxis som rått inte är tillämpbar i ett fall – där inte ens gärningsmannens ålder är är styrkt och brotten han begått är bestialiska – så har hon alla möjligheter att ändra på den praxis vid tillämpningen av lagar och regler om skadestånd som dittills varit rådande.
Klicka på textrutan för att lyssna på den intervju som gjordes med JK Mari Heidenborg i programmet Ekots Lördagsintervju i Sveriges Radio den 23 oktober 2021.
Lästips främst om åldersbedömningar (den första texten är skriven för 15 år sedan…)
• Ensamkommande “flyktingbarn”? – 27 mars 2007. Ur texten:
För det första rör det sig ytterst sällan om “flyktingar” och för det andra rör det sig också ytterst sällan om “barn”. Det handlar i kanske nio fall av tio om “asylsökande ungdomar” eller “minderåriga”, på 16, 17, 18 år (och i en del fall med stor sannolikhet personer som är betydligt äldre än så, dvs vuxna), som oftast är hitskickade av föräldrar som, när dessa “barn” har fått uppehållstillstånd, ansöker om att förenas med dem i Sverige.
• Vad har barnläkare överhuvudtaget att göra med åldersbedömningar av asylsökande som uppger sig vara minderåriga? – 22 maj 2017. Ur texten:
Till slut och än en gång: Det handlar alltså inte alls om att “hitta barn” eller att “bedöma barns ålder”, vilket Svenska Barnläkarföreningen ihärdigt försökt få alla att tro i många år. Det handlar om att åldersbedömning ska göras när det finns misstanke om att en asylsökande kan vara äldre än 18 år och han/hon inte styrker det, men kan misstänkas vara vara äldre.
• Nu skriver också Jörgen Huitfeldt på Kvartal om det olycksaliga åldersbedömningsspektaklet i Sverige – 6 december 2017. Ur texten:
Det framgår tydligt när man jämför med grannländernas statistik från den tiden att Sverige skilde sig från omvärlden. Under 2014 klassades var tredje ensamkommande som sannolikt vuxen i Norge, var fjärde i Danmark och var femte i Finland. I Sverige var motsvarande siffra var tjugonde. Samtidigt tog Sverige det året emot mer än tre gånger så många ensamkommande som grannländerna gjorde tillsammans.
• Ortopeden och handkirurgen Nenad Zeba: “Socialstyrelsen bröt mot regeringsformens paragraf 9.” – 12 januari 2018. Ur texten:
Hade inte Barnläkarföreningen och SoS i åratal bedrivit sin kampanj så hade man i Sverige redan sedan länge gjort åldersbedömningar – enligt internationellt vedertagna metoder, istället för de skarpt avvikande tillvägagångssätt som vi nu debatterar. Barnläkare om några borde förstå att sätta barnperspektivet främst, men resultatet av Barnläkarföreningens propagandistiska förhållningssätt har bitvis inneburit svåra återverkningar. Såväl personal som boende på HVB-hem har hamnat i svåra situationer där överåriga blandas med barn, ibland med rent ödesdigra och tragiska konsekvenser.
• Åldersbedömningscirkusen måste få ett slut. Det finns ingen metod som är “exakt”! – 18 januari 2018. Ur texten:
Farsen har pågått i långt över ett decennium och verkningarna av att man i Sverige inte hanterat frågan som i andra länder börjar märkas och kommer att märkas än mer allt eftersom tiden går. Särskilt när en man som uppgav att han var 17 år men i själva verket var 32, närmar sig pensionsåldern… Personer som ljugit om sin ålder och angett att de är 10, ibland 15 år eller ännu yngre än de faktiskt är börjar inse att det inte går att spela 35-åring när man är 50.
• Lyssna på Nenad Zeba: “Regeringen bör kräva att det görs en offentlig avbön och att Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell lämnar sin post.” – 18 november 2018. Ur texten:
En modern åldersbedömning kan ge resultat med nära nog 100 procent sannolikhet i förhållande till en åldersgräns. När vi skriver åldersrapporter använder vi bland annat begreppet ”bortom tvivel” för att beskriva denna nära nog hundraprocentiga sannolikheten, det vill säga bortom både rimligt och orimligt tvivel vilket definitivt bör räcka i både brottsfall och asylärenden.
———-
Trots detta pågår just nu ett febrilt arbete för att rädda Socialstyrelsen med hjälp av ovetenskapliga krumbukter i den praktiska implementeringen av systemet för att rättfärdiga MR knä i den svenska åldersbedömningsprocessen.
• “Utredning dröjer”. Varför klarar inte Sverige av att göra åldersbedömningar av asylsökande som säger sig vara minderåriga när alla andra länder gör det? – 1 mars 2020. Ur texten:
Enligt SVT-inlägget tjafsar fortfarande en del verklighetsfrämmande politiker, som här Rasmus Ling, MP, om något så självklart som att och hur och om det ska göras åldersbedömningar av asylsökande som säger sig vara minderåriga, men inte kan bevisa det. Ofattbart! Varför är det bara i Sverige det är så svårt?
Fler texter kan läsas via bland annat sökorden ensamkommande, åldersbedömning.