Det är underligt att det i ett så kallat civiliserat land som Sverige ens behöver framhållas vikten av att inflyttade människor som avser att stadigvarande leva och försörja sig här, lär sig landets språk – för sin egen men också för sitt nya hemlands skull. I andra länder är det en självklarhet att kräva att människor som tagits emot av olika anledningar, lär sig språket och landets lagar och traditioner.
På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver den 15 augusti folkpartisterna Gulan Avci och Nina Larsson bland annat:
Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden.
Helt rätt. Kraven från samhällets sida måste vara starka och tydliga: den som kommer till Sverige för att stadigvarande bosätta sig här ska lära sig svenska. Punkt. Slut. Det är en så absolut självklarhet och det är obegripligt att det behöver diskuteras och debatteras år ut och år in! De enda som ska undantas från språkkravet är äldre analfabeter och krigstraumatiserade personer, inga andra.
Jag håller med om mycket som artikelförfattarna från Folkpartiet skriver, men inte alls när de säger:
Det ska kunna gå att med hårt arbete snabbare bli medborgare än idag.
Det är en utopi att någon ska kunna bedöma vem som talar och skriver, det vill säga behärskar svenska språket, bättre än någon annan. Ett sådant undantagssystem skulle bara skapa en massa missnöje och nya diskrimineringsanmälningar till DO :”Han fick medborgarskap så snabbt, jag kan lika bra svenska men jag har inte fått medborgarskap”. Dessutom: tiden innan man ska kunna ansöka om medborgarskap ska också visa att man är en laglydig och hederlig person, den behövs för att ett land inte ska bevilja medborgarskap som om det vore ett papper, vilket som helst.
Medborgarskap i Sverige är inte en mänsklig rättighet, inte en självklarhet. Sverige har ingen allmän skyldighet att bevilja alla människor medborgarskap som ansöker om det ens om de varit i landet sex, åtta eller ens 22 år. Dessutom borde krav som de i t.ex. Finland också införas i Sverige (om skuldfrihet, inte leva på socialbidrag etc)
I Finland krävs alltså följande för att få bli medborgare, och där verkar ingen, allra minst invandrarna, ha något att invända mot det:
En utlänning vars identitet har blivit tillförlitligt utredd kan på ansökan få finskt medborgarskap, om han eller hon
– har fyllt 18 år eller före det ingått äktenskap,
– har varit bosatt i Finland tillräckligt länge innan ansökan gjordes,
– inte har gjort sig skyldig till någon straffbar handling eller meddelats besöksförbud,
– inte har försummat underhållsskyldighet eller offentligrättslig betalningsskyldighet,
– tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning, och
– har nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska språket eller motsvarande kunskaper i finskt teckenspråk.
Jag har skrivit om språkkraven tidigare, här är två av mina texter:
Språkkunskaper – 28 juni 2006
Medborgarskap i andra europeiska länder – 1 september 2008
Läs också Jesper Svenssons inlägg i frågan:
Språktest fortfarande en bra idé – 15 augusti 2010