Jag kan aldrig tänka på Vickys Livs utan att också tänka på Arne. Arne Charlez, konstnären, som på äldre dar blivit lite förvirrad och ofta glömmer sin adress och inte minns att han varit inne i butiken sjutton gånger redan, samma dag. Arne som spelar munspel som en gud och som inte har glömt en enda låt utan spelar vad som helst hur lätt som helst. Där finns ingen glömska, tonerna finns kvar och munspelsblåsandet går på autopilot.
Jag har kommit att bli riktigt fäst vid Arne. Och jag blir glad av att se hur människor runt omkring honom ställer upp som ett naturligt skyddsnät, inte minst Affe och de andra på Vickys Livs. Arne åker med i bilen när Affe handlar varor på storgrossen. Arne hjälper till att packa upp varor, kanske inte så mycket i praktiken, men desto mer i teorin. Arne sitter på sin stol bakom disken och dricker kaffe och äter en macka eller en kanelbulle för att Affe tycker att han behöver det. Och vips åker munspelet fram och Arne spelar en trudelutt. Arne går ut en sväng och kan vara tillbaka igen en kvart senare och inte minnas att han nyss var där. Men Affe har alltid tålamod och ett vänligt ord till övers. Och Affe ”tränar” Arne till att komma ihåg sin adress, om och om igen frågar han efter den och lika många gånger som det blir fel blir det också rätt.
Den trygghet som finns för Arne genom att så många känner igen honom och att han varje dag minst sjutton gånger går till Vickys, är ovärderlig. Alternativet skulle vara att Arne satt på ett hem och kanske medicinerades och blev bortglömd och innesluten i sig själv. Och kanske till och med glömde bort hur man spelar munspel! I kvarteren runt Nytorget är han hemma, även om han ibland inte minns åt vilket håll han ska gå när han ska gå till sin bostad. Och Vickys är hans ”andra hem”, där han är så ofta att jag idag lite skämtsamt sa att: ”Vi kanske ska döpa om butiken till ’Arnes Livs’ i stället”.
Arne skulle inte kunna bli liggande ensam och sjuk och kanske döende i sin bostad utan att vara saknad. Han har människor som bryr sig och ”håller koll” på honom utan att inkräkta på ett ”socialsekreteraraktigt” sätt. En rörande och fin gest gjorde hans dotter häromdagen. Hon lämnade in en 500 kronorssedel och ett brev till Vickys, där hon tackade för allt de gör för hennes pappa. Hon ville lämna en slant för alla de mackor, allt det kaffe och annat som Arne serverats under åren och all den hjälp han fått med allt från att laga munspelet till att hitta hem.
Så här kan naturlig och äkta ”solidaritet” fungera i vardagen, i det vanliga livet. Ingen inblandning av myndighetspersoner som ska bedöma ”vårdbehov” eller ”rätt till stöd” etc, utan hederlig gammaldags medmänsklighet på basplanet. Så här borde det vara för många fler, helst för alla människor som blir gamla, sjuka eller på annat sätt behövande: att det fanns vanliga människor, vänner, släkt som slöt upp och inte främmande, statsavlönade socialassistenter som alltför ofta ser mer till regelverk och paragrafer än till människor.
Idag fick jag själv vara med om att se till att Arne hittade hem. Det hade varit en lite rörig dag med många intryck som hade förvirrat honom en aning. Efter att ha varit på Vickys, på väg hem därifrån, blev jag uppringd av Affe som undrade om jag kunde komma tillbaka och se till att Arne kom hem ordentligt, för nu visste han inte åt vilket håll han bodde och Affe kunde inte gå ifrån butiken. Det var en glädje och ett privilegium för mig att vända tillbaka, ta Arne i handen och gå med honom till hans bostad och se till att han kom in ordentligt. Lilla Arne!
Två senare tillägg:
Se dokumentären Vickys Livs – The Movie, som jag gjorde om den här lilla butiken på Skånegatan, och se och hör Arne spela munspel!
Hela historien om Vickys Livs kan läsas här.