Under vinjetten ”Be my guest” skriver här Tove Lifvendahl (16 100 träffar på Google). Tove Lifvendahl är en mångsidig och mångsysslande person (se hennes hemsida). Hon har nyligen avgått ur moderaternas partistyrelse men sitter kvar i Stadsmissionens styrelse, håller på med en dokumentärfilm, jobbar med PR och kommunikation och mycket annat. Samt har skrivit en bok som heter ”Människor som gör” (läs mer om den här).
Genom huvudet under en sekund
”Du ser ut som om du är i fältkoma”, konstaterade en bussig kollega till mig i hissen upp till kontoret i morse. Liknelsen är inte helt dum, eftersom jag just nu känner att jag utkämpar ett slag mot klockan och mina egna ambitioner. Har för mig att det var Cromwell som sa att ”ambition är en god tjänare men en usel herre”. Igår hann jag med flera av de tidigare inplanerade aktiviteter som var för sig var ganska enkla, men som sammantaget ledde mig in i koman.
Kvällen slutade sent med ett pass framför datorn och genomgång av mail (en som var arg över en krönika i Corren som handlade om Byggnads fejd med lettiska Laval, olika jobbprojekt) en rapport som ska levereras till kund före jul (tveksam nytta med alla dessa före-jul-leveranser eftersom jag tvivlar på att de kommer att läsas före den 9 januari – men å andra sidan får man ju själv bort dem från skrivbordet). Dessförinnan hade jag varit på ”min” restaurang Hambergs Fisk för att göra i ordning deras julskyltning. Det blev faktiskt fint – hängde upp delar av min gammelmorfars gamla fiskenät och krokade sedan fast pepparkaksfiskar i olika former med sprits på bägge sidor (flundrorna blev finast). Utifrån ser det numera ut som ett slags akvarium.
Strax innan jag gick till Hambergs kom jag och sambon med pendeln från Stockholm, där vi besökt goda vänner på julglögg och mys. Dit kom jag efter att ha arbetat på JKL-kontoret (men somnat i soffan en stund). Innan jag kom till JKL-kontoret hade jag varit på Grillska Huset – Stadsmissionens lokaler vid Stortorget – där jag var med som volontär på vår så kallade gubblunch – härlig gröt-, skinkmacke-, lussebulls-, pepparkaks-, kaffe-, julmust-brunch i vår julvackra festvåning. Cirka 115 gäster tror jag vi räknade i år. Min huvudsakliga uppgift var som brukligt att stå och slussa disk in och ut ur maskinen – en deal jag gjorde med aktivitetsansvarige för några år sedan mot att vi skulle börja servera gröten på porslinstallrik istället för pappersdito. Hinner till och med lyssna på gudstjänsten och stiftar bekantskap med en trumpen herre från Afghanistan, som sakta tinar upp efter Stilla Natt och mot slutet blir riktigt trevlig att ha att göra med.
Volontärarbetet pågick mellan 7-11.30, men för min del började det en timma senare eftersom pendeltåget från Uppsala gick först 07.10. 07.02 på morgonen har jag varit igång i 32 minuter, gjort morgonrutinerna, pratat med katterna och bylsat på mig långkalsonger och vinterjacka, och jag har hunnit ända fram till busscentralen som ligger ihop med järnvägsstationen. Det är då det händer.
Kängan liksom fastnar mot en liten trottoarkant och jag flyger handlöst mot marken och slår i. Det tar nog bara en sekund, eller kanske två – faller på ett och landar på två. Plötsligt frigör sig sinnet som på tecknade filmer och jag upplever händelsen i ultrarapid. Jag hinner tänka en hel del på den där sekunden jag faller – ”jävlar, nu ramlar jag, jag kommer att missa tåget, hur ska jag ta mig till Stockholm, kan jag ta bilen istället, då måste jag gå tillbaka till lägenheten och hämta nycklarna, och så är det nog fruset så jag måste skrapa rutorna…”.
Så slår jag i backen, och innan jag hinner känna smärtan hinner jag till och med börja fundera på om biltullarna har satt igång och om man måste ha med sig växelpengar som jag inte har, och är det vinterdäck på bilen? Samtidigt funderar jag på om jag har brutit något och tänker att nu får jag reda på hur det är – eftersom jag aldrig brutit något tidigare – och så tänker jag på min kompis Elin som hoppade på kryckor ständigt och jämt under skoltiden medan vi andra slogs om att få låna kryckorna på rasten för att testa. Och så tänker jag – parallellt – att det vore bra om jag faktiskt bröt något för då skulle jag tvingas ligga stilla och ta det lugnt ett tag och det vore kanske rätt så bra – men samtidigt bestämmer jag mig för att jag helt enkelt inte hinner bryta något ben eller någon hand just nu. Kanske en annan gång, men inte nu.
Allt tar ett par sekunder. Så kommer ont:et farande och jag skriker som en gris och hinner tänka på att det är konstigt att den där kvinnan som jag just passerade, hon som såg lite udda ut och stod helt ensam och väntade på en buss som måste dröja länge, hon kommer inte fram och frågar fastän jag ligger och gråter på marken och inte vågar röra mig förrän jag har känt efter att benen bär.
Så kravlar jag mig upp rätt sakta medan jag funderar på om den bärbara datorn i ryggsäcken har klarat sig och om påsen med stickningen kanske har legat så att den dämpade stöten medan jag linkar iväg som en gammal gumma mot tåget med ynklig uppsyn och samtidigt funderar på om det är så här det känns att vara gammal och inte ha en kropp som håller.
I morse fortsatte jag att läsa SvD:s serie om det omöjliga dygnet, tidspress och stress. Jag kom att tänka på ett vykort föreställande en handbroderad väggbonad som morfar hade vid sin säng: ”Var dag är en sällsam gåva”. Gårdagen var onekligen sällsam. Benet är blåslaget och handen lite öm, men funktionella. Om fem dagar är det över för den här gången. Då lägger jag upp mitt blåa ben i soffan bredvid det mindre blåa och gör ingenting på minst ett dygn.