Arne & jagArne och jag
Foto: Affe

Lördag. Julmarknad på Nytorget och massor av foik som trotsat den bitande kylan. Där var bokbord och glöggbord och granförsäljning, och Silvias presentaffär sålde Barbapapa-prylar och en massa annat smått och gott. Jag frös och gick snabbt in på Vickys och tog mig en kopp kaffe och stod och pratade med Affe och Ingrid mellan kunderna. 

Arne tittade in några gånger medan jag stod där. Kanske tre gånger på en timme. Han kommer ju inte ihåg att han nyss varit där och att vi sagt "Hej, hur är läget?" ett antal gånger redan. Men det gör ingenting, har man problem med minnet så har man, det är inget mer med det. Arne var röd om näsan och hade köldtårar i ögonen men han hade en rejält varm dunjacka och ordentliga vinterkängor så det gick ingen nöd på honom.

Fjärde gången som Arne kom in på Vickys skulle jag just gå. Men Arne hackade tänder och såg mer förvirrad ut än vanligt och jag märkte till min förskräckelse att han inte hade varma vinterjackan på sig! "Men Arne, var är jackan?" utbrast vi alla i kör och t.o.m. kunderna undrade hur Arne hade kunnat vara ute med bara en tunn fleecetröja på sig. Stackarn, han mindes ingenting. Och det var alltså riktigt, riktigt kallt ut. Frostkallt.

Jag tog Arne under armen och vi gick så fort vi kunde på de ishala trottoarerna och genom den ännu halare Nytorgsparken hem till Arne för att se om jackan fanns där eller om han lämnat den någonstans där vi aldrig skulle hitta den. Vi hasade fram som två skadskjutna gamyler och höll på att dratta på ändan ett par gånger. Arne frös så han skakade och tänderna skallrade i munnen. Väl inne i ateljén såg jag till min lättnad genast att den mörkblå jackan med den pälskantade huvan låg i en stol. Jag såg också att den ena ärmen var avig (ut och in) och förstod att Arne därför inte klarat av att ta på sig jackan.

Frid och fröjd. På med jackan och ut igen, mot Vickys Livs. Affe blev glad att se att Arne hade jackan på sig. Han (Affe) var i full färd med att plocka ihop varor enligt beställning från någon som inte klarade av att ta sig till butiken. Och sådant gör ju inte Hemtjänsten, gubevars, de arbetar efter strikt schema och gör inte många avvikelser från det. Allt de ska göra är noga och statistiskt uträknat på minuten av orealistiska byråkrater vars människokännedom ofta verkar vara lika med noll.  Men Affe och de andra, som ska försöka driva en affärsmässig verksamhet och som ansätts på alla möjliga plan av nitiska tjänstemän på alla möjliga förvaltningar och myndigheter, de har inte hjärta att bete sig lika strikt och hårt som de statligt och kommunalt avlönade. Så de gamla, sjuka och svaga runt Nytorget, som är kunder hos Vickys Livs, de ringer ner och beställer långsamt och omständligt, och Affe eller någon av de andra plockar snällt ihop varorna och bär hem dem. Utan ersättning och med den rätt stora tidsförlust det innebär, tid som hade kunnat användas till något som behövde göras i butiken.

Arne fick sitta och värma sig medan Affe plockade ihop varor och levererade dem. Sedan fick Arne åka med Affe och handla varor som höll på att ta slut, till grossen i Årsta. Det gillar Arne, att få åka med Affe och handla.

Här skulle nog finnas en hel del för  statistik- och avgiftsläggarbyråkraterna att lära sig. De kunde komma på studiebesök på Vickys Livs någon helg när det är mycket ensamma människor som behöver hjälp. Och de kunde fundera på hur de skulle vilja att deras egna föräldrar blev behandlade om de var gamla, sjuka och ensamma. Om de kanske skulle önska att deras gamla mamma eller pappa som vandrade omkring i 15-gradig vinterkyla utan ytterkläder skulle få hjälp att hitta hem och att hitta sin jacka…