Den 20 maj citerade jag under rubriken "Inblick i ett asylärende" ur
ett förtvivlat mejl från en asylsökande från Uzbekistan. Omständigheterna, som han
förklarade dem, kändes rättsosäkra och jag skickade ett mejl tillbaka
och bad mannen (jag kallar honom A) ringa mig så att vi kunde tala
direkt med varandra och jag kunde ställa frågor och få en så tydlig och korrekt beskrivning av händelserna som möjligt.
A ringde i dag och bekräftade att det han berättat stämde. Han och hans
hustru hade blivit nonchalant mottagna av
en handläggare på Migrationsverket vid den första "intervjun". A upplevde att handläggaren hade varit mer bekymrad över hur hon
skulle fylla i blanketter än av att lyssna på parets historia. Det är
naturligtvis inte ett acceptabelt beteende, men – och det var detta jag
ville vara helt säker på innan jag vidtog ytterligare åtgärder – A och
hans hustru hade också vid ett senare tillfälle, var och en för sig, fått
göra en "riktig intervju" helt enligt reglerna.
Det är viktigt att vi, som kommer i kontakt med asylsökande, lyssnar
ordentligt när de berättar, men också att vi ställer tydliga frågor om
hela förloppet så att det blir så korrekt som möjligt. Man kan inte
hjälpa någon som anser sig felbehandlad om han/hon inte återger så
många faktauppgifter som möjligt.
Också den personal på Migrationsverket som tar emot asylsökande för ett
första samtal, det som de asylsökande själva hänvisar till som "first
interview" måste göra det med respekt och lämna mycket tydlig information om
såväl den asylsökandes rättigheter som skyldigheter vid detta
tillfälle. De får gärna upprepa samma sak flera gånger – den som känner
till psykologi ens på det allra mest grundläggande planet vet, att
människor som är rädda och stressade har ytterst svårt att ta till sig vad som
sägs. Och att lära sig att fylla i blanketter på datorn måste man göra vid något annat tillfälle…