Klicka på textrutan för att komma till hela texten (på finska). Texten är delvis översatt.
Adjö Finland! Hundratals asylsökande försvinner i natten – Salim valde Tyskland, Mustafa tänker ta sig tillbaka till Finland
Asylsökande som väljer bort (avvisar) Finland reser till Tyskland, Frankrike och Italien. De är arga över den onödiga resan till Finland. Men kommer de att återsändas till Finland?
Nasim åkte med nattbussen mot Kemi. Han tog sig över gränsen vid Torneå och bytte till tåget i Luleå. Fem dagar senare var han framme i Frankrike.
Mustafa valde Italien. han försöker skaffa sig dokument i Kalabrien för att kunna återvända till Finland, han har rest runt i Europa i flera år.
Salim övervägde inte ens något annat land än Tyskland. Det är ”Europas hjärta” för asylsökande, därifrån man lätt kan ta sig med tåg till Italien och Frankrike om man få avslag på sin ansökan igen.
En fjärde irakier, Yasir, funderar ännu i Finland: Portugal eller Italien? Den iskalla novembermarken bränner under fötterna. Han är den yngste och äventyrlige: han tänker flyga.
En sak förenar de här männen: de har ingen som helst tanke på att återvända till Irak hur mycket Europa än vill att de ska göra det.
Strömmen går nu åt andra hållet. Många som kom över gränsen i Torneå förra året, reser nu tillbaka samma väg till Central- och Sydeuropa. Längs de asylsökandes riksväg från Stockholm och över Öresundsbron till Hamburg går en jämn ström av människor varje vecka.
Ingen vet hur många de är, men från asylmottagningarna i Finland försvann i oktober 60 personer i veckan. Under hösten har trafiken blivit livligare, i somras var det färre som lämnade Finland: cirka 30 i veckan. De asylsökande förutspår att ännu fler kommer att göra det under vintern – om inte Finlands linje ändras.
———————-
Det främsta målet för asylsökande är Tyskland. Men också till Frankrike, Sverige, Italien och Storbritannien är det många som tar sig. De drivs av en uppfattning om att man ska kunna få uppehållstillstånd i Tyskland eller något annat land trots att man är ett så kallat Dublin-fall, det vill säga att man redan har sökt asyl i ett annat EU-land.
Och det är inte heller enbart en urban legend. De som ger sig iväg på ryggsäcksresor från Finland till Europa är främst unga irakiska män. För familjer är tröskeln för en ny resa högre. Barnen har börjat skolan i Finland och även i övrigt känner man sig avskräckt av tanken på att börja från början igen.
De flesta har dock ett negativt beslut i fickan. De är besvikna och de är också arga. De som kommit till Finland enbart av äventyrslusta reste redan för länge sedan. De som blev kvar var de som hade kommit med allvarliga avsikter. De stannade och försökte härda ut.
– Jag vill ”delete:a” det här året ur mitt minne, säger 18-årige Yasir.
När Nasim i september 2015 anlände till Lappland vimlade det av poliser vid gränsen. I november 2016 åkte han utan minsta problem med buss över bron till Haparanda. Han hade gått ombord på en buss i Helsingfors tillsammans med en kamrat. Den första snön hade just fallit vid Finlands södra kust. Många andra tog tåget, men Nasim valde bussen eftersom det var billigare.
Nästan alla reser på natten, då behöver man inte leta efter någonstans att sova och på morgonen kan man fortsätta direkt över till Sverige.
Ingen i Sverige fäster någon vikt vid Nasim och hans kamrat trots att Sverige och Danmark kontrollerar gränsen i söder. Migranter stoppas bara om de är på väg norrut, inte söderut.
Den något äldre irakiern Salim hade en annan upplevelse. Han berättar på telefon från Tyskland att han gömde sig varje gång han såg en svensk blåvitgul polisbil. Därför ville han inte heller ha något ressällskap, det var lättare att gömma sig och ta sig fram ensam.
Många är rädda när de gör sin andra ”flyktresa”, som Salim. Om personen påträffas av polis returernas han direkt till Finland. Det är allas största skräck.
Någon människosmuggling för de här resorna har inte uppstått, försäkrar irakierna. Och varför skulle det behövas när man kan röra sig fritt inom Schengen-området? Men ofta finns det ändå någon som hjälper till. Färje- eller flygbiljetter är svåra att köpa utan identitetshandlingar och betalkort. En del reser med färjan från Åbo eller Helsingfors till Stockholm. På färjan till Tyskland är det större risk att man ombeds visa sitt pass än på färjan till Sverige, men det finns ändå en del som reser den vägen.
Salim skruvar på sig när han tillfrågas om ifall någon hjälpte honom. Nasim berättar att han frågat om tågbyten och hur man köper biljetter på tågstationerna. Viktigt är att det finns någon i gruppen som talar engelska och har en mobil.
Nasim sparade pengar till resan av sin dagersättning på asylmottagningen: under några månader gick han inte på barer och köpte inte cigarretter. När han hade 600 euro beslöt han att försvinna. Huvudregeln är att de som lämnar landet försvinner dagen efter att de fått sin dagersättning, oftast i början av månaden. En del jobbar svart för att få ihop pengar till resan eller – om de kan – lånar pengar. De tursamma får pengar överförda via Western Union från familjemedlemmar.
400 euro räcker oftast för att ta sig till Tyskland, en Nasim ville till Calais i Frankrike. Han hade hört att i lägret kan unga män få sina fingeravtryck ”förstörda”, det vill säga borttagna ur Eurodac-registret. 21-årige Nasim skiljdes från sin reskamrat i Hamburg och tog sig via Bryssel till stranden vid Engelska kanalen. Men Frankrike var en fruktansvärd upplevelse. Skjullägret i Calais hade rivits och polisen behandlade honom illa. Hans bagage stals och i Paris fick han sova på gatan. Han övervägde ett ögonblick att återvända till Irak, men tanke kändes omöjlig. Efter att desperat ha funderat på vad han skulle ta sig till begav sig Nasim till Bonn i Tyskland. Han hade hört att där fanns ett bra mottagningscenter – bättre än till exempel i Berlin. Nu berättar han via sin chat, med hjälp av ett översättningsprogram, att han är nöjd med att bo med två kamrater i ett rum i centrala Bonn. Livet i Tyskland är inte dyrt, han fick komma på asylsamtal efter en vecka och fick också vård när han blev sjuk i influensa. Nasim är än länge förtröstansfull. Bättre i osäkerhet i Tyskland än på gatan i Finland.
Migrationsverket i Finland har senast i november varnat asylsökande för att bege dog till Tyskland eftersom Tyskand kommer att sända dem tillbaka till Finland enligt Dublinförordningen. Men det stämmer dock inte helt. Enligt statistiken har Tyskland under 2015 och hittills 2016 bara återsänt ynka 17 Dublin-ärenden till Finland. Tyskland har framfört hundratals förfrågningar om återtagande till Finland men trots att Finland oftast svarat jakande, har det inte fungerat att återsända de berörda.
Enligt den tyska migrationsmyndigheten överskrids Dublin-tidsgränserna lätt. De asylsökande ska återsändas inom ett halvår men det går inte när de asylsökande överklagar sina beslut som går till rättslig prövning.
En annan, större orsak, är att personerna går under jorden i samma sekund som beslutet om återsändande enligt Dublinförordningen kommer. De försvinner igen – inom landet eller till något annat land.
Också från Frankrike har det börjat regna återtagandeförfrågningar i år, men hittills har Frankrike bara lyckats skicka tre, fyra asylsökande tillbaka till Finland. Men det kan bli fler: varje asylsökande som gömt sig kan när som helst om han påträffas, återsändas under ett och ett halvt års tid.
En av dem som reser runt, Mustafa, påpekar att i Paris lät poliserna honom fortsätta sin resa trots att de såg att hans fingeravtryck fanns i Finland. Mustafa hade bestämt sig för att försöka ta sig till Italien via Frankrike för att slippa Österrikes tuffa poliser.
Reportern tar kontakt via Facebook med Mustafa i Kalabrien. Han berättar att han bor i ett kollektiv tillsammans med två andra irakier som kommit dit från Finland. Mustafa har varit där i tre månader. Enligt ryktet är 15 människor nu på väg från Finland till södra Italien.
– Italien är ett bra land, människorna är vänliga. Här finns hur mycket svartjobb man bara orkar göra: restaurangjobb, städning, olivodlingar, räknar Mustafa upp.
Att han hamnade just i Italien har att göra med landets ”annorlunda uppehållstillståndspolitik”. De asylsökande i Finland har en föreställning om att man lätt får tillstånd i Italien. Men alla vill inte stanna i Italien, inte Mustafa heller. han vill tillbaka till Finland; han vill byta sitt eventuella uppehållstillstånd i Italien mot ett arbetstillstånd i Finland.
Det här är vad många eftersträvar: om man får en stämpel någonstans ifrån kan man resa fritt inom Schengenområdet också till andra länder – även till USA. Huvudsaken är att man lyckas öppna porten till Europa.
När det gäller Italien förekommer rykten om att det finns jurister som hjälper till att ta bort fingeravtryck. Men fyra italienska jurister som Yle talade med avfärdade det som struntprat. Struntprat eller inte, men sådan information sprids på Facebook och på ett ögonblick når de massor av människor som söker ett hopp.
Men får verkligen Dublin-fallen uppehållstillstånd i andra länder? Alla asylsökande som Yle intervjuat berättar att de hört eller sett personer som som har beviljats uppehållstillstånd oavsett var deras fingeravtryck har påträffats. I Tyskland, Italien, Belgien, Portugal.
———————-
I Italien berättigade ett uppehållstillstånd inte till någon som helst statlig service. Bostad och allt annat måste man bekosta själv. Därför tar sig de som inte har någon brist på pengar till Italien. Som Mustafa. Han är en verklig Dublin-veteran. Mustafa har bott ett år illegalt i Finland och han har bott sju år i Tyskland och försökt få uppehållstillstånd i Finland sju gånger. Varje gång har Finland flugit honom tillbaka till Tyskland. En gång åkte han fast med ett förfalskat pass på flygplatsen i Prag. Då reste han landvägen till Finland. När Finland skulle återsända honom till Tjeckien valde Mustafa att frivilligt återvända till Irak. I Irak var han bara några dagar och tog sig sedan till Turkiet för att vänta tills ”karensen” skulle upphöra. Fingeravtrycken av dem som tagit sig illegalt in i EU sparas ett och ett halvt år i Eurodac-registret och för dem som sökt asyl sparas de i tio år. Men redan att man varit utanför EU i tre månader räcker för att det tidigare Dublin-landets ansvar ska nollas. Därför kunde Mustafa söka asyl i Finland igen från ett ”rent bord”. Han fick ett negativt beslut också i förvaltningsdomstolen och beslöt sig för att sikta på Italien. Han visste att han inte skulle kunna få asyl i Tyskland.Mustafa vill absoluta till Finland, hans far bor här och är kroniskt sjuk. Affärsmannafamiljens överhuvud fick asyl i Finland för flera år sedan. När fadern ännu hade en bostad bodde Mustafa ett år illegalt där. Nu bor fadern på ett vårdhem och den 30-årige sonen skulle vilja vårda honom.
–Men enligt Migri sköter finska staten honom bättre än kan, säger Mustafa.
———————-
I Tyskland bor Salim i en tysk familj och har nyligen börjat arbeta som frivillig vårdare åt en äldre man.– Finländarna hatar jag inte, men nog den finska regeringen, säger Salim. Finland stal min rätt att leva.
Han vill inte ens tänka tanken att Tyskland kan komma att skicka honom till Finland. Då skulle han försvinna igen. Salim är den enda av de intervjuade som har familj. hans fru och två barn väntar i Turkiet. Situationen är ångestskapande för Salim, det hörs på hans röst när vi talar i telefon.
Salim är ett specialfall från kärnan av den irakiska maktsfären. han arbetade för vice presidenten Tariq al-Hashimi som gick i exil sedan han dömts till döden i en omtalad rättegång år 2012. Många ansåg att domen var politisk. Hela Al-Hashimis personal flydde, alla Salims kollegor har fått skydd i Europa utom han, berättar sal9k och visar skärmdumpar av kollegornas uppehållstillstånd. Han tror att Tyskland säkert kommer att bevilja honom politisk asyl. Tyskland är Europas hjärta. Men har man inte tur och får uppehållstillstånd där så ligger Italien, Frankrike och Österrike bara en tågresa bort.
Papperslös vill Salim inte vara, även om det är lättare att vara det i Tyskland än i Finland. Här är den svarta arbetsmarknaden välutvecklad, liksom också i Sverige. Salims pass finns fortfarande hos polisen i Finland som behåller en asylsökandes pass när sådana finns. Salim skulle ha fått passet först på flygplatsen om han hade återvänt till Irak.
– Men jag kan ju inte återvända till Irak, suckar Salim.
Och vad gör då gruppens yngste, 18-åringen Yasir? Han som förbereder sig för att lämna Finland. han har fått avslag på sin asylansökan bara några dagar tidigare. En kamrat har lyckats flyga från Stockholm till Italien och Yasir vill göra detsamma. Vissa flygbolag lär inte kontrollera ens papper. Å andra sidan har en annan kamrat fått uppehållstillstånd i Portugal trots att hans fingeravtryck fanns i Belgien. Så kanske han ska ta sig till Portugal. han skulle vilja komma till USA, till sin syster och säger att han kommer att försöka så många gånger som behövs tills han lyckas med en ung mans, nyss myndig, självförtroende.
Om en asylsökande åker fast någonstans och transporteras till Finland behandlar Migri hans ansökan i ett snabbspår. Ett nya beslut om avvisning kan komma redan samma dag. Men om någon bestämmer sig för att stanna i Europa, gör systemet det möjligt för honom eller henne att cirkulera runt i evighet. Det har också inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg konstaterat. Dublinförordningen är trasig. Och Europa är trasigt. Kanske blir det en förändring om EU lyckas i sin ”renovering” av asylsystemet. Men till dess får de asylsökande fortsätta med sitt Dublin-interrailande dit där Facebook-rytktena vid varje givet tillfälle leder dem.
Yasir är inte orolig för att ta flyget och att åka fast. Man måste ta risker i livet. Dessutom: vad ar han att förlora?
Yle har ändrat alla namn på de intervjuade som alltså i verkligheten heter något annat.
© Översättning: Merit Wager.
