En helt ”vanlig” – i förhållande till ”eliten”, som det talades om i medierna när statsministern sades välja att träffa ”vanligt folk” i Ullared i stället för ”eliten” i Almedalen” – inte purung kvinna bosatt i en landsbygdskommun med knappt 6000 invånare har skrivit nedanstående mejl till mig. Jag publicerar det med hennes tillåtelse och ger henne pesudonymen Margareta.
Min man prenumererar på Dagens Nyheter. Jag tycker det är för mycket klimat- och asylaktivism i den tidningen. På första sidan den 3 juli säger nyvalda L-partiledaren Nyamko Sabuni: ”Jag känner mig bara trygg med Centern.”
Vem ska jag som väljare känna mig trygg med? Vad är det för ”politiker” Sverige fått? Infantila trygghetsnarkomaner i stället för vuxna människor som kan ta de beslut som situationen kräver. Och med all respekt för Sabunis härkomst, men vad har den att göra med hennes kvalifikationer som svensk inrikespolitiker? Visst är det bra att man har modet att välja en färgad politiker i Sverige men det kan inte vara hudfärgen som avgör mina kvalifikationer för en tjänst lika lite som att jag är kvinna och ska kvoteras till uppdrag. Vi har en förkärlek för kvinnor på höga poster. Att de lyckas bättre än män tycker jag inte visat sig.
Margot Wallström. Inreseförbud i Israel. Bra jobbat i rollen som utrikesminister. Enligt mig, en total katastrof för landet. Annika Strandhäll. Många uttalanden utan innehåll. Och många fler. Nu strålar ju inte heller männen med någon speciell lyskraft, precis. Vi har Trötter Ygeman. Vi har vår statsminister. Inte inger de mig något förtroende när det gäller att styra landet Sverige.
Jag blir på dåligt humör av att läsa Dagens Nyheter och har i princip slutat läsa den, men ibland kan jag inte undgå att se, som Sabunis uttalande på första sidan.
Ibland funderar jag på att delta i föreningslivet men har dessvärre upptäckt att det är få platser där jag är bekväm med att prata öppet om politik, samhället och livsfrågor. Allt blir ofta så tillrättalagt. Eller, jag ska talas tillrätta. Och tyvärr är många svenska kvinnor och män i min egen ålder så godhjärtade att de inte kan se ondskan när den presenterar sig. Den enda person jag möter och diskuterar öppet med är min arabiska vän. Vi har inte samma åsikter och lika syn på till exempel Ryssland och Putin. Men vi försöker lyssna på varandra och ta in att vi har vitt skilda erfarenheter. Hon kommer från Irak, har levt under Saddams terrorvälde. Tvingad till flykt. Fadern läkare och extra utsatt i den utrensning som skedde. Hon har levt med krig sedan hon var 11 år. Idag frånskild mor till två vuxna barn. Nu funderar hon på om det också kan bli krig i Sverige. Det är så många enskilda händelser även i Sverige som påminner om det som hände i hennes hemland, säger hon.
Och det här, menar jag, är det stora sveket mot dem vi välkomnade men aldrig egentligen brydde oss om. För att inte tala om Zulmay Afzali från Afghanistan och de två böcker jag läst av honom. Strävsamma, hederliga personer som ville undkomma död och förstörelse. Dem behandlar vi som luft.
Klicka på omslagen för att läsa mer om böckerna och ladda ner som eböcker eller beställa i pappersform.
Skälet till att jag undviker att bli offentlig bloggare är att jag inte orkar med det hårda samtalsklimat som råder i sociala medier. Här är jag som Sabuni, jag vill känna mig trygg. Hon valde offentligheten och då får man tåla en del. Jag väljer enskildheten och står tillbaka i många frågor. Det är alltid ett val.
När jag var kommunalt anställd i en mellansvensk stad mötte jag mängder av olika handläggare från olika enheter. Byggsektorn, socialsekreterare, förvaltningschefer och många fler. Ibland funderade jag och mina kolleger över kvalifikationerna hos bland annat byggnadsingenjörerna. Ofta blev budgeterade byggprojekt väldigt mycket dyrare än planerat… Vi hörde att byggnadsingenjörer som utbildades, hade stora skillnader i kompetens. De duktiga gick till den privata byggsektorn. De medelmåttiga till kommuner och landsting. Och var man riktigt korkad så blev man politiker. Nu ska vi väl hoppas att det inte är helt sanningsenligt, men det gavs tillfälle till mycket fniss och skratt på avdelningen.
Jag och önskar dig fortsatt glöd för intressanta iakttagelser i vårt land och glimtar från Finland!
Kommentar: När jag läser den här och andra texter som normala, sansade människor skickar till mig så börjar jag fundera över vilka det är som är eliten i detta land. Och vilka som inte är det.
Och: Stort tack till pseudonymen Margareta för att du då och då delger mig dina tankar och funderingar och åsikter! En del av dem har jag publicerat tidigare också. Fast då fick du inget namn.