Här följer några reflektioner över den senaste tidens händelser och lite av varje av Tia Itkonen, en finlandssvenska som bor i Sverige sedan många år. Hon har varit ämneslärare i språk och psykologi; de senaste 20 åren i Tensta och Rinkeby. Därtill bildterapeut och konstnär. Det senare numera på heltid. Har boplats även på Åland.
”Jag har rätt till en uppfattning”, säger landets statsminister, sårad, när han i sin tur fått kritik för sin kritik av Katerina Janouchs kritik av Sverige. Att Janouch kritiserat Sverige utomlands, är den springande punkten. Som vanligt är det bilden av Sverige, varumärket, som gäller, inte hur verkligheten ser ut.
Karl-Olov Arnstberg, pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet och författare, har gjort en intressant analys av den svenska makteliten som ”kolonial”. Att man hellre refererar till världsmaktspelare än till de egna medborgarna, varför man går ut med begrepp som ”föregångslandet Sverige”, ”världsledande”, ”humanitär stormakt”. Rätt avslöjande formuleringar för narcissism: man är helt enkelt bäst. Ja, vad är det som man inte är bäst på: ta in flest asylsökande, ha omfattande bistånd, högt välstånd, bäst jämställdhet, barnperspektivet… Och nu senast, från Davos: arbetsmarknadsorganisationen.
”Vi är ju godast av alla, så låt oss vara med”, ropar Sverige i tid och otid till världseliten. Att det sedan är på väg åt skogen i det egna landet, får definitivt inte komma fram utrikes. Sådana som Katerina Janouch, som skämmer ut Sverige offentligt, måste snarast tystas. För en gångs skull har jag gått in på Twitter, ville se hur Janouch hanterade situationen. Och blev mäkta imponerad. Där fick de, och borde tiga, vilket de inte har förstånd att göra, och ger därmed Janouch ytterligare tillfälle till dräpande motdrag. Och jag njuter.
Till bilden hör dock att även gemene man har känt stolthet över Sveriges internationella engagemang, det blev ett sätt att tillhöra världen. Man lyfte. På gott och ont. Men flyger man för högt, kan det gå som för Ikaros som flög för nära solen. Man tappar kontakten med verkligheten, liksom med sina begränsningar.
Nationen var en av dessa begränsningar, bort med den. Förnekandet att man är ett ”vi”, till skillnad från alla andra ”dom”, var också en begränsning, ett hinder, bort med det. Insikten om att allting inte är lika gott, lika värdefullt, alla inte lika goda, tappades bort och man gjorde sig dum. Att alla inte kan få allt, i världsjämlikhetens namn, var inget att bry sig om. Bara man ville tillräckligt, skulle det gå att ordna. För alla, hela världen om det så ville sig. De är ju hur många som helst, flyktingarna, och de fattiga. Så allt högre och högre flög Sverige. Flyger än. Trots att vingarna förlorar den ena fjädern efter den andra, blir svedda av den eftertraktade världselitens strålglans. Dit man så innerligt strävar att man rentav är beredd till korrumperande resor och middagar med pyttesmå länders representanter. I besittning som de råkar vara av en röst i FN. Mest svedd blir man dock av de kvarlämnade egna medborgarna, de som står för alla dessa flygturer.
Frågan är bara om dessa medborgare hinner gå samman innan de är helt ruinerade både på sin kultur, sina förr så välordnade samhällen, sin ekonomi. Tryggheten har de visserligen redan förlorat, men när själva överlevnaden står på spel, då kanske…
Tidigare text av Tia Itkonen:
Reaktion/kommentar till texten om ”allamänskorslikaväärde” nr 1 – 9 november 2016