För exakt tre år sedan, den 30 augusti 2017, twittrade Jörgen Huitfeldt, tidigare programledare på Studio Ett i Sveriges Radio, idag chefredaktör på Kvartal. följande:
Innan dess, den 8 mars samma år, 2017, skrev jag om saken i texten Migrationsverkets återvändandesambandsman i Kabul, Kjell-Terje Torvik: “Det jag har sett hittills visar att det går att återvända till Afghanistan.” Bland annat:
Det finns även ensamkommande afghanska minderåriga (Migrationsverket skriver “barn”) som återvänder självmant. De flesta av dem har tagit tillbaka sina asylansökningar. Också minderåriga kan få både ett återetableringsstöd, högst 15.000 kronor, och reintegreringsstöd. Kjell-Terje Torvik:
– Barnen tas emot av sina familjer eller andra släktingar strax utanför flygplatsen. Min erfarenhet är att de då får ett varmt mottagande.
Kjell-Terje Torvik berättar att återvändarna från Sverige inte syns i folkvimlet eftersom många andra också är västerländskt klädda. Men de skiljer ut sig genom dialekten eftersom många har bott länge Iran.
Under årets första nio veckor återvände 60 personer självmant från Sverige till Afghanistan. Av dem var 8 ensamkommande minderåriga.
Läs gärna hela inlägget via länken ovan.
Och den 5 juli 2018, i ett av mina många valrelaterade inlägg – Val 2018. Det finns enligt Terje Torvik en mur av motvilja mot att ens tänka på ett nytt liv i Afghanistan hos många asylsökande. Och ofta förstärker de sökandes nätverk i Sverige dessa tankar. – skrev jag detta och uttalade sig samme Terje Torvik, Migrationsverket igen:
Migrationsverkets återvändandesambandsman (lång titel!) i Kabul, Afghanistan, Terje Torvik, berättar om hur tiden i Kabul förändrat hans syn på återvändande afghaner som fått avslag på sina asylansökningar.
Jag såg att afghaner faktiskt återvänder till Afghanistan från olika europeiska länder. Från de personer som träffar återvändare fick jag veta att de som inte förberett sig hade mycket svårare att etablera sig. De som har planerat i förväg kan ha både pengar och ett tillfälligt boende som väntar, men de måste ha ansökt om det före avresan. Och lika viktigt är att de har en plan för sin fortsatta försörjning.
Vidare i texten:
Det finns enligt Terje Torvik en mur av motvilja mot att ens tänka på ett nytt liv i Afghanistan hos många asylsökande. Att nå igenom den muren är en stor utmaning. Och ofta förstärker de sökandes nätverk i Sverige dessa tankar. Detsamma har jag skrivit om otaliga gånger på den här sajten, om att många som tror att de hjäper i stället stjälper.
Att diskutera återvändande, skriver Migrationsverket, är ofta svårt för handläggarna eftersom det gör de asylsökande ledsna och upprörda (nu är ju handläggarna inga terapeuter utan statliga tjänstemän och bör agera som sådana. Min anm.). Det är många som har satsat allt på att ta sig till Sverige och ser i många fall ingen framtid i landet de måste återvända till. Terje Torvik:
Konsekvenserna av att inte prata om återvändande är att de som återvänder kommer oförberedda till Afghanistan. Det vi inte gör här i Sverige blir tiofalt värre där i Afghanistan. Vi ska inte vara rädda för det vi gör utan för det vi inte gör. Det var först när jag arbetade i Afghanistan som jag förstod det fullt ut. Själv känner jag större trygghet i mitt arbete med återvändande efter tiden i Afghanistan än före.
Läs gärna hela inlägget via länken ovan.
Ytterligare lästips
• När blir aktivistnätverk samhällsskadliga i stället för positiva humanitära krafter? Och vems är egentligen ansvaret för att svenska lagar upprätthålls och efterlevs? – 10 juli 2019. Ur texten:
Ur pressmeddelandet från aktivistnätverket:
Alla familjerna har fått avslag på sina asylansökningar. De ska deporteras till världens farligaste land – där flera av dem aldrig varit.
Det viktiga i meningen ovan är: “Alla familjerna har fått avslag på sina asylansökningar”. Det betyder ju faktiskt att de inte har rätt att vara i Sverige, oavsett vad aktivisterna tycker om landet Afghanistan och oavsett om dessa medborgare i Afghanistan varit där eller inte. Varför kom de till Sverige från andra länder som de inte hade anledning att fly ifrån? Där det inte pågick något krig och där de bodde och många bor kvar? De visste att de inte hade asylskäl gentemot det land de lämnade (vanligtvis Iran) och även de som kommer från Afghanistan visste att de absolut inte har en självklar rätt att ses som “flyktingar” och ges uppehållstillstånd i Sverige. De flesta kom som ekonomiska migranter i hopp om ett bättre liv, helt enkelt. Och nu finns det slutgiltiga beslut och domar som säger att Sverige inte gett dem rätt att stanna här.
———-
Aktivistnätverken och svaga svenska politiker samt handfallna myndigheter tillåter att Sverige skadas genom att de agerar som de gör. Eller inte agerar, i förekommande fall. Man måste med största tänkbara tydlighet informera i första hand dem det gäller – afghanerna – att de inte får stanna i Sverige. Att de har fått avslag och det finns ingen rätt och möjlighet att få ännu en process i samma ärende. Och att svensk lag gäller. I andra hand måste också aktivisterna fås att förstå att vad de sysslar med i namn av “goda hjärtan” och “humanitet” inte hjälper utan snarare skadar både dem som ska lämna Sverige och Sverige och svenskarna.
• Aktivistnätverksmedlemmarna är säkert godhjärtade men verkar inte vara riktigt lika “godhjärnade”. – 15 juli 2019. Ur texten:
Aktivistnätverken agerar med dåraktig envishet och envis dåraktighet för att afghaner utan asyl- eller skyddsskäl enligt svenska myndighets- och domstolsbeslut ändå ska stanna i Sverige. Man har inget skäl att betvivla att de är godhjärtade, men så särskilt “godhjärnade” ter de sig inte. Hade de varit “godhjärnade” hade de inte envist och skadligt uppmanat afghanerna att stanna kvar trots att dessa fått avslag på sina asylansökningar, gömma dem, demonstrera och agitera som de gjort i över två år nu.
• Aktivistnätverken för afghanska män är inte “civilsamhällets röst” – 25 november 2019. Ur texten:
Återigen uttalar aktivistnätverket vistårinteut åsikter och uppmaningar med “civilsamhällets röst”. Med vilken rätt? De kan, om de vill, tala om “röster från civilsamhället”, men att påstå sig vara representanter för hela civilsamhället är väl magstarkt.
“Inte ett år till med dessa aktivister och afghaner som vägrar lyda de beslut som Migrationsverket och migrationsdomstolarna fattat”, torde snarare vara mer i linje med vad en majoritet av “civilsamhället” tycker.
• Aktivistnätverk anser att ”det måste vara statens uppgift att skapa kontakt med och hjälpa även dessa människor” som befinner sig olagligt i landet – 31 mars 2020. Ur texten:
Och nu, 11 dagar efter att min text Finns det beredskap i Sverige för det okända antalet – kanske hundratusen – människor som vistas illegalt i Sverige? publicerades i Svenska Dagbladet, skriver representanter för nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar i ett öppet brev till socialminister Lena Hallengren bland annat:
Idag lever många tusen människor under radarn i Sverige, i vad som kommit att kallas ’Skuggsverige’. Arbetssökande utan tillstånd som jobbar svart, asylsökande med ett sista avslag som går under jorden. Bland de senare en tydligt urskiljbar grupp: afghanska barn och unga som sökte sig till Sverige 2015-16, och som valt att leva i ’Skuggsverige’ framför en deportering till inbördeskrigets Afghanistan.
Kommentar: Aktivisterna vet mycket väl att man inte bara kan “välja att söka sig till Sverige” och att man inte fritt kan “välja att leva i Sverige”. I inget land på jorden kan man själv bestämma att man bara flyttar in för att man vill det, i alla länder krävs det tillstånd för invandring. De vet också att “deportering” är något annat än att man, efter att ha genomgått lagliga processer som slutat med beslut om utvisning, ska lämna landet. Ändå skriver de så här.