Paul Lillrank, professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet och krönikör i finlandssvenska Hufvudstadsbladet, befann sig i Stockholm och jag bjöd in honom för ett samtal om en av de största samtids- och framtidsfrågorna: den stora invandringen från länder utanför Europa med helt andra kulturer och system. Paul Lillrank har skrivit ett antal texter i frågan i just Hufvudstadsbladet. Dessa texter, som jag också publicerat här på bloggen, har rönt uppmärksamhet i Sverige.
Jag har haft kontakt med honom sedan i april i år när jag skrev min debattartikel Ta inte efter Sverige i asylfrågor på en enda punkt i nämnda tidning, en artikel som resulterade i sju kommentarer av allehanda skribenter och därmed också lika många repliker av mig. Då skrev han, under rubriken: Finland. ”Hur långt bör en god människa och ett gott samhälle gå i att utarma sig själv i syftet att hjälpa?” bland annat:
Som Merit Wager påpekar, finns det miljontals människor ute i världen som skulle behöva vår hjälp. Vore det då inte på sin plats att se till att vi gör det så effektivt som möjligt? Som Tino Sanandaji räknat ut i sin färska bok Massutmaning, för kostnaden av en asylinvandrare i Sverige kunde man erbjuda ett drägligt liv till sjuttio flyktingar i ett medelinkomstland. På vilka grunder offrar man de sextionio?
Under vårt flera timmar långa, intressanta och givande samtal – som också handlade om andra saker – förklarade han på sitt tydliga och lättbegripliga sätt en del samband och sammanhang kring begrepp som människovärde, ödesgemenskap, solidaritetspakt med mera och det kan man ta del av här: