Klicka på text- och bildrutorna för att se dem i större format.

Det kom ett mejl. Det kom med anledning av min artikel den 9 april i Hufvudstadsbladet – Ta inte efter Sverige i asylfrågor på en enda punkt – och Merete Mazzarellas och Lars Hertzberg samt Geo Stenius repliker – Finland. Repliker på min artikel i Hufvudstadsbladet.

Brevet är en replik/kommentar till Merete Mazzarella, Lars Hertzberg och Geo Stenius, men också en text att läsas av alla som kanske inte tänkt igenom asyl- och migrationsfrågorna riktigt ordentligt utan stannat upp vid någon mindre del av dem.

Texten är skriven av den finlandssvenske professorn vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet i Helsingfors, Paul Lillrank, och bör vara av intresse för många, inte enbart för de tidigare nämnda replikanterna Merete Mazzarella, Lars Hertzberg och Geo Stenius.

Svara på frågorna!

Lars Hertzberg, Merete Mazzarella, och Geo Stenius kritiserar (11.4.) Merit Wagers kritik (9.4.) av Finlands asylpolitik. Utan att dess mer gå in på Migris särskilda beslut uppstår det frågor. Jag hoppas att skribenterna och de som samtycker gör sig besväret av att svara.

För det första, finns det någon bortre parentes i hur mycket asylinvandring Finland kan och bör ta emot? Stenius skriver ”…vi skulle kunna ta emot många fler än vad vi gör.” Hur många fler?

Det går inte att smita ifrån att svara. Tänk om till exempel kriget i Syrien får en ytterst obehaglig vändning och det uppstår enorma skyddsbehov. Om Finland då har kapaciteten full av människor som saknar asylskäl men inte lämnar landet, vad gör ni då?

För ett meningsfullt svar bör man skilja på asylinvandring och arbetskraftsinvandring. Den förre innebär att de som får asyl kommer förmodligen inte att under en lång tid kunna försörja sig och sina familjer på den finska arbetsmarknaden. Av detta följer att asylinvandringen blir en avsevärd ekonomisk börda för samhället.

Här kommer vi till fråga två. Hur mycket får invandringen kosta? Hur långt bör en god människa och ett gott samhälle gå i att utarma sig själv i syftet att hjälpa?

Här duger inte svaret att Finland är ett rikt land. Tittar man på BNP per capita är Finland förvisso förmöget. Men detta betyder inte att det finns en påse pengar att ta ifrån. Välfärdsstaten har cementerat dyra behov som grundläggande. Den ”lön man kan leva med” är satt väldigt hög. 90 procent av jordens befolkning har det materiellt sämre än de finska fattiga. Statens och kommunernas budgetar är redan öronmärkta; det finns ganska lite svängrum kvar.

Det går bra att låna pengar för investeringar och stimulans vid konjunktursvackor. De måste dock betalas av vid högkonjunktur, det vill säga just nu. Att låna för konsumtion är inte hållbart. Skatterna är redan så höga att ytterligare skärpning inte ger mer klirr i kassan. Om invandringen utav humana skäl ”måste få kosta”, måste andra samhällssektorer ta stryk. Följdfrågan är, vilka är dessa sektorer? Det kan inte vara trivialiteter, utan måste drabba de stora: vård, skola, omsorg och jordbruk.

Som Merit Wager påpekar, finns det miljontals människor ute i världen som skulle behöva vår hjälp. Vore det då inte på sin plats att se till att vi gör det så effektivt som möjligt? Som Tino Sanandaji räknat ut i sin färska bok Massutmaning, för kostnaden av en asylinvandrare i Sverige kunde man erbjuda ett drägligt liv till sjuttio flyktingar i ett medelinkomstland. På vilka grunder offrar man de sextionio?

Fråga tre bygger på uppfattningen att det bästa sättet att både avlasta samhällsekonomin och främja integrationen är att de nyanlända börjar jobba. Den finländska arbetsmarknaden har i decennier systematiskt diskriminerat dem som inte har förmågan att prestera på den nivå som krävs för att täcka lön, skatt och social avgifter. Vad är ni villiga att göra här? Några demonstrationer mot arbetsmarknadspolitiken skulle sitta fint.

Frågan om krockar med kulturer som inte erkänner alla människors, inklusive kvinnors, de homosexuellas och de otrognas lika värde kan vi ta senare.

Tydligt. Klart. Inga konstigheter. Vem som helst med så kallad normal begåvning kan förstå resonemanget och inse att man måste förhålla sig till vad skribenten tar upp i sin text. Måste. Vare sig man vill eller inte.