En migga om människor man kan respektera – och de är inte svenskar:
Med sådana vänner behövs inga fiender
Jag har följt den svenska debatten med stigande vånda och jag vet inte hur många gånger i ordningen försökt vända hela dramaturgin ryggen. Men det går liksom inte längre. Inte när den högsta ansvariga tjänstemannen uttalar sig som hon gör i Public Service (Sveriges Radio den 20 november).
Det pågår ett krig. IS kontrollerar idag ett område ungefär lika stort som Storbritannien, med en befolkning på minst 10 miljoner människor. IS suger åt sig andra grupper i hela MENA som en svamp suger i sig vatten. IS kontrollerar oljefält, har planer på att trycka egen valuta, härjar i princip fritt inom sociala medier, och offren för terrorism har i princip ökat exponentiellt i MENA. IS tog för några dagar sedan över Derna i Libyen (och hur många lade märke till det?), Irak blöder, jezidier har i princip att välja mellan döden och konvertering. IS (tvångs-)rekryterar barnsoldater och är till framtoningen så attraktiva att Al-Qaida blivit gårdagens nyheter. Ja, IS är så framgångsrikt att det finns uppgifter om att de kan ställa upp till 200.000 beväpnade på fötter.
Och mot dessa står västerländska korsriddare? Kolonialister? Imperialister? Svar nej – med undantag för en och annan frivillig, en gnutta försörjning med vapen och inte särskilt många flygangrepp. Istället står där kurder. Som, när de får möjlighet till det, utövar demokrati. Där står irakier. De står upp med vapen. Där står människor i MENA och utanför som försöker sprida kunskap.
Och det är en fröjd att följa dem, för de sitter inte i den svenska sandlådan där det bara går att göra en sak i taget – de tar hand om hela spektrat samtidigt!
Darrar de på manschetten? Nej. De talar om sin religion, om sin kultur, om sin politik, sin plats i världen. De är sekulära, konfessionella, till och med ateister. De tillhör politisk vänster och höger. En del av dem är vad vi kallar miljöpartister. De bor i MENA eller utanför. Har de några problem att identifiera ondskan i IS? Nej.
Och för att vara extra tydlig: De – som nästan uteslutande är vad vi kallar muslimer – behöver inte upplysas om att det finns islamofober. De klarar av att hantera avarterna av politisk islam, sin egen värdegrund och sina värsta belackare samtidigt.
Och härifrån kan jag inte fortsätta om jag ska kommentera de helsvenska insatserna. Jag skulle bara använda fult språk. Men jag är viss om att de som står upp mot IS samtidigt som de står upp för sig själva skulle vända sig bort om de behärskade det svenska språket.
Kommentar: Läs också Lyssna på Abdi och sluta mesa!