T
homas Gür skriver:
Angående försörjningskrav på anhöriginvandrare har jag behövt göra en genomgång av Europakonventionen och EUs direktiv om rätten till familjeåterförening. Det sägs ofta att familjeåterförening är en mänsklig rättighet och att staten därför inte kan ställa försörjningskrav. Detta stämmer inte vad jag kan se.
Europakonventionens artikel 8 säger:
Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.Notera sålunda att här finns inget om återförening och notera också den villkorade skrivelsen om ”landets ekonomiska välstånd”. Familjeåterföreningsdirektivet i sin tur anger i sin artikel 7 att när en ansökan om familjeåterförening lämnas in får medlemsstaten kräva att referenspersonen (den mottagande) har en a) bostad, b) en sjukförsäkring som även omfattar familjemedlemmar, samt c):
”c) stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner samt antalet familjemedlemmar.”
Vad jag kan se faller därmed hänvisningarna till Europakonventionen och familjeåterföreningsdirektivet från dem som hävdar att man inte kan införa mer omfattande försörjningskrav för anhöriginvandrare. Om jag på något sätt misstolkar direktiven, är kritik välkommen. Här är länkar:
Addendum: Familjeåterförening för flyktingar regleras på följande sätt i direktivet:
Preambelns punkt 8 säger att flyktingars rätt till familjeåterförening bör regleras av förmånligare villkor. Dessa förmånligare villkor utvecklas under artikel 12. Punkt 1 i den artikeln säger att flyktingen inte behöver styrka att han uppfyller villkor som listas under artikel 7. Dock kan sådana krav ställas om familjeåterföreningen är möjlig i ett tredje land. Dessutom får staten i fråga kräva att villkoren i artikel 7 uppfylls om ansökan om familjeåterförening inte lämnats in inom tre månader efter det att flyktingstatus beviljats.I sak innebär det att undantaget från det svenska försörjningskravet bara kan gälla flyktingar som fått uppehållstillstånd och bara om ansökan om familjeåterförening lämnats in senast tre månader efter tillståndets beviljande.
Ett allvarligt kunskapsproblem här är huruvida det är möjligt med tredjelandsåterförening. Eftersom 85 procent av flyktingarna saknar dokumentation när de ansöker om asyl och det finns tydliga indikationer på att en mycket stor del kommer via tredjeland till Sverige, vet vi inte hur stort mörkertalet är.
Likväl kan sakernas tillstånd inte vara det, att färre än en procent av anhöriginvandrare skulle uppfylla försörjningskravet och att 99 procent undantas från det. Inte minst med tanke på att en mycket stor del av anhöriginvandringen inte handlar om familjeåterförening utan är ”nyetablerade anknytningar”, alltså sådana som är på kortare tid än två år – helt enkelt människor som är bosatta i Sverige och som (ofta) gifter sig med en person från sitt hemland. Som Hanif Bali påtalat: ”En tredjedel av kvinnor som anhöriginvandrar går direkt till ett liv i socialbidrag”.