En anställd berättar:
En sann saga om ämbetsverket som Gud glömde
Det var en gång ett ämbetsverk i EttVisstLand. Ämbetsverket styrdes – teoretiskt sett – som alla andra ämbetsverk i landet: genom lagar och förordningar, med regleringsbrev och instruktioner. Men alla chefer på detta verk hade sedan länge gett sig själva rätten att göra lite som de själva ville.
”Vafalls! Skulle vi behöva ta order från någon annan? Ska någon annan säga vad vi ska göra? Oerhört!”, frustades det förtrytsamt i verkets korridorer, när en minister eller någon annan kom med något så irriterande som en ny lag, eller när någon domstol kom med något så påfrestande som en vägledande dom.
Nej, det här var ämbetsverket där höga chefer riskfritt kunde säga att ”den här lagen struntar vi i för jag tycker DNA-tester är diskriminerande”. Och så fick Högsby ett utlägg på några miljoner i onödan (läs här)….
Eller så kunde det här verkets ledande dignitärer säga att: ”Ja, men det finns ju så många palestinier, vi ignorerar dem. Ja, det gör vi!”
Det här var verket som höll sig med några hundra ”experter” i särskilda enheter och i de högre staberna och till och med i särskilda verksamhetsområden. ”Experter” som, för att visa att de dög någonting till, skrev i åtta olika handböcker. Nu ledde det visserligen till att fotfolket inte begrep någonting för ingen hade ju någon överblick, men det var inte överblicken och kvalitén som var det viktiga. Nej, det viktiga var att ha skrivit något innan månaden var slut. Men se, när det verkligen hände något, då sprang alla experter och chefer och gömde sig bakom varandra och låtsades att det hela inte låg på just deras bord. Ja, cheferna och experterna dolde inte ens sin inkompetens och sitt eget godtycke, för så här hade det ju alltid varit, ända sedan ämbetsverket skapades.
Barnen, som hörde den här sagan, tyckte nog att sagoberättaren skarvade och tog i lite väl mycket och att så hipp som happ kunde det ju ändå inte till. Så därför tog sagoberättaren fram och visade den ”handlingsplan”, som nämnda chefer och experter hade totat ihop. Det var inte något resultat, utan en ”handlingsplan”.
Kontentan i ”handlingsplanen” blev att efter att en viss domstol öst ur sig ett halvdussin styrande domar, så tog det först ett antal månader innan ämbetsverkets ledande jurist till sist fattade vad det handlade om. Då hade det egentligen redan gått ett par år, från den första domen… Sedan tar det ytterligare minst två månader till innan alla andra chefer och ”experter” fattar vad det handlar om. Och de är hundratals, så ”handlingsplanen” beror inte på att det saknas folk för att göra något. Vad det handlat och handlar om på ämbetsverket som Gud glömde får barnen (skattebetalarna” själva försöka lista ut. Om de orkar, när ingen annan gör det.
Kommentar: Varför ägnar sagans ämbetsverk som Gud glömde tid åt att diskutera, fundera över, hålla möten om och formulera en Handlingsplan med anledning av rättsligt ställningstagande om pass och identitet när det finns lagar som ska följas? Fungerar det så här illa på andra svenska myndigheter och verk också? Ägnar andra svenska myndigheter och verk också dyrbar och dyr tid åt en massa kringfrågor? Producerar andra svenska myndigheter och verk också handlingsplaner och ställningstaganden och det ena med det fjärde i stället för att helt enkelt följa de lagar som finns , som för övrigt ska följas?