Dagen efter terrorattacken på Drottninggatan har jag några korta reflektioner:

Jag föll inte för att sprida några av alla de obekräftade eller osäkra rykten som vällde in. Jag skrev nästan ingenting på Facebook eller Twitter om terrorattacken eftersom jag inte medvetet vill bidra till att sprida rykten och riskera att medverka till att obekräftade, kanske osanna uppgifter får människor att reagera och agera på ett felaktigt sätt. Jag tror att ganska många har fått sig tankeställare den senaste tiden på just det här området och att många avhöll sig i större utsträckning än tidigare från att sprida information som inte var korrekt.

Jag skrev stillsamt och sanningsenligt att jag sänder en tacksamhetens tanke till polisen och alla människor som på olika sätt hjälpte till där det behövdes. #openstockholm är värt att nämnas, en # under vilken människor som vill och kan hjälper till med skjuts, tak över huvudet och annat, samlas.

För mig är det omöjligt att stämma in i de sentimentala körerna som nu hörs/kan läsas om hur “vi alla är ett”, “de ska inte vinna”, “de ska inte ta vår stad ifrån oss” etc, eller i allehanda högstämda ord om Sverige och hur vi “alla kommer samman när det är verklig kris”. För mig klingar en hel del av detta falskt. Dock har jag stor förståelse och respekt för att många behöver den här sorters “be-sverige-lser” (besvärjelser). Och det står var och en fritt att känna på sitt sätt och använda sig av både böner och besvärjelser för att bearbeta det ohyggliga som har hänt. Det ena sättet är inte mera rätt än det andra.

Jag omfattar inte en euforisk känsla av plötslig gemenskap, en sådan som många nu ger uttryck för i sociala medier. Att människor i en krissituation sluter sig samman och blir vänliga, hjälpsamma, osjälviska och under en kort tid upplever gemenskap eftersom de är på en sida och ondskefulla fiender är på en annan, det är naturligt, det är grundläggande psykologi. Inga konstigheter. Det som lett till det hemska som hänt och kommer att hända igen, det är det som är verkligheten och där finns ingen eufori och ingen självklar övergripande gemenskap.

Men jag är glad över att människor under några dagar visar varandra omtanke och hänsyn över alla gränser. Och att många blir hjälpta i sin rädsla, skräck, sorg av den här typen av kortvarig gemenskap som uppstår i en krissituation. Snart är det “business as usual” och sentimentalitet och välvilja byts mot vardagens mer prosaiska känslor och uttryck.

Slutreflektion: Att jag skriver detta är väl också en sorts reaktion på terrorattacken i Stockholm, där mig närstående befann sig bara 200, 300 meter från där det hände.

© denna blogg.