Klicka på textrutan för att komma till artikeln.

Ja, vilken roll?

Den svenska staten spelar flera roller samtidigt och motsägelsefullheterna står som spön i backen.

När jag för fem, sex år sedan sa till vänner att jag på allvar oroade mig för kommande konflikter inom Sverige när våldskultur möter icke-våldskultur och helt olika världsbilder, normer, tänkande, rättskänsla, syn på livet och döden etc står mot varandra; när jag kallade det för ”inbördeskrigsliknande situationer”, bemöttes jag med stor skepsis, för att inte säga stark misstro. Jag visste att jag hade rätt men jag var ganska ensam när jag myntade uttrycket ”inbördeskrigsliknande situationer”. Snälla och välvilliga, kortnästa (i meningen ”som inte tänker längre än näsan räcker”) svenskar tyckte att jag var ”elak” och alltför svartsynt som ens kunde uttala något sådant. Men nu är vi sedan något/några år redan där, alla ser det, alla vet det. Och värre blir det. Och synligt för alla som inte har skygglappar och öronproppar. Om inte annat så genom rapporteringen om en del av alla de ohyggliga brott som begås varje dag.  Men också genom egna erfarenheter. Samhället är förändrat i grunden, ingen kan förneka det. Utom alltså de kortnästa och de skygglapps- och öronproppsförsedda.

Tänkvärt utdrag ur Karin Svanborg-Sjövalls även i övrigt verkligt tänkvärda text i Axess:

Friktionen som den utomeuropeiska invandringen skapar är så stor att den till och med lyckats upphäva den politiska tyngdlag som säger att statens välfärdsåtaganden alltid ökar: plötsligt våndas kristdemokrater över vårdnadsbidraget, plötsligt diskuterar socialliberaler begränsningar av föräldraförsäkringen, plötsligt är valfrihet bara bra så länge friskolan inte är muslimsk. Först nu, när praktisk politik ska formuleras, börjar det gå upp för människor att de här frågeställningarna inte bara berör vissa etniska grupper, utan att det går åt rätt många ägg för att göra en universell välfärdsomelett i ett mångkulturellt land.

Avslutningsvis citerar jag igen, som jag gjort ett antal gånger förr, min salig morfars enkla men kloka ord som fångar verkligheten i en enda kort och kärnfull mening:

Nu är det för sent att stiga tidigt opp.