När man läser om det där med ”sexmånadersmålet”, undrar man vad det är för utomstående ”konstruktörer” som satt detta mål utan att ta reda på hur verkligheten ser ut? Så här ser den ut enligt en migga:
Inom asylområdet har vi också ett sexmånadersmål. Det vill säga att ett asylärende bör avgöras inom sex månader. I den bästa av världar vore det kanske inte omöjligt. Men man ska komma ihåg att förutom Migrationsverkets personal finns sökanden, biträden och tolkar involverade i varje ärende. Och eventuellt finns det även ambassader och företag om ägnar sig åt språkanalyser och översättning.
Om den sökande inte har det minsta intresse av att få sitt ärende avgjort inom sex månader kommer han givetvis inte på våra kallelser. Om ett biträde prioriterar allt annat än sina utlänningsärenden begär han givetvis anstånd så fort något viktigare eller roligare kommer emellan. Genom att anlita det billigaste tolkföretaget på marknaden får Migrationsverket även vara förberett på att tolken uteblir utan någon som helst förklaring från våra utredningar eller att kvaliteten på tolkningen är så usel att utredningen måste ställas in. Det samma gäller för företag som anlitas för översättning och språkanalyser. Det har nästan aldrig hänt att leveransen skett inom den utlovade tiden… Till undantagen hör även att man får ett svar från en ambassad inom några månader. Oftast dröjer svaren minst ett år.
Varför är sexmånadersmålet så viktigt för oss på verket? Ja, fråga inte mig! Jag tycker nog att det är viktigare att ett ärende blir ordentligt utrett och att beslutet blir rättvist. Oavsett om det handlar om ett positivt eller ett negativt beslut.
Oftast är våra beslut negativa i asylärenden. Om vi fattar ett snabbt, negativt, beslut på lösa boliner inom sex månader kan vi kanske jubla över vår snabbhet men som ett brev på posten kommer ärendet tillbaka från migrationsdomstolen eftersom vi inte underbyggt beslutet genom att översätta handlingar, ställa ambassadfrågor etc. Men dessa återförvisade ärenden syns inte i statistiken. Att fatta ett positivt beslut utan att ens veta vem den sökande är eller kontrollera handlingar etc är också ett underligt sätt att handlägga ett ärende. Sexmånadersmålet kanske uppfylls, produktionen ökar, men vad händer med rättssäkerheten? Och vilka signaler sänder vi till de sökande? Att det är bäst att inte ge in id-handlingar, inte komma på kallelser i första taget etc för att när ärendet hinner bli nästan sex månader gammalt måste vi på verket ge upp och bevilja ansökningarna!!!
Nu är vi inte ens i närheten av detta sexmånadersmål och jag tycker inte att vi ens bör sträva efter det.
Kommentar: Borde inte sexmånadersmålets konstruktörer fråga vad de som sitter i främsta linjen berättar om verkligheten och dra lite lärdom av det? Tyvärr tycks det vara för mycket begärt – eller man kanske aldrig ens har kommit på tanken…