Jag förstår inte varför vd för Public Service-radion, Cilla Benkö, känner sig tvungen att i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriva:
Jag, med min invandrarbakgrund, är själv väldigt mycket emot rasism.
1) Hennes föräldrar flydde från Ungern 1956, själv är hon född i Sverige 1964. Varför skulle hon vara mer eller mindre ”emot rasism” med föräldrar som har flytt från ett europeiskt land åtta år innan hon själv föddes?
2) Varför behöver hon överhuvudtaget påpeka att hon är emot rasism, och: än märkligare, att hon är väldigt mycket emot rasism? I motsats till ”väldigt lite” då, eller?
3) På vilket sätt har ”rasism” något att göra med att Soran Ismail inte får fortsätta som programledare i SR? Alltså vad föranleder Benkö att överhuvudtaget nämna att hon är ”väldigt mycket emot rasism”?
Varför känner sig människor i Sverige, på alla samhällsnivåer och i alla sammanhang, tvungna att ständigt och jämt markera att de är ”emot rasism” (”väldigt mycket” eller ”väldigt lite”)? I ett av världens minst rasistiska länder är väl ändå en självklar utgångspunkt att människor inte är rasister! Därmed torde det endast vara befogat att – om man avviker från normen som innebär att man inte är rasist – skriva och tala om att ”jag är rasist”.
Benkö säger också: ”Det innebär inte att medarbetare på Sveriges Radio inte kan vara emot rasism.” Jag säger som Manuel i Pang i bygget (Fawlty Towers): ”Que?”