Varning! Mycket lång text!
I Sveriges Radio, Studio Ett – Ersättning till kommuner för anhöriginvandrare från Somalia – den 15 juni:
Med nästintill förtvivlan uttrycker kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, Göran Dahlström, S, sin djupa frustration över situationen vad gäller den väntade stora strömmen (ca 400, varav 300 barn) av somaliska anhöriga till de 800 somalier som redan finns i Katrineholm. Han framför sin starka oro, han förklarar att det inte finns bostäder, att somalierna som utgör ca 14 procent av Katrineholms befolkning redan står för 50 procent av socialtjänstens kostnader för bidrag, att tre friskolor snart öppnas där de svenska föräldrarna kommer att placera sina barn medan 300 nyanlända, ofta analfabetiska somaliska barn kommer att bli en mycket resurskrävande och svår grupp i den kommunala skolan, som man inte riktigt vet hur man ska klara. Och givetvis påpekar kommunstyrelsens ordförande också att det inte finns några jobb och att somalierna inte ens går att få ut i jobb på väldigt många år, att det handlar om den svåraste gruppen att integrera i det svenska samhället. Allt detta, säger Göran Dahlström…
…tär ju också på förhållandet – det har vi sett redan nu – mellan de infödda svenskarna och invandrar. Vem ska ha resurserna? Jo, det ska naturligtvis de ha, som behöver dem mest. Så vi har naturligtvis ett stort problem att brottas med.
Vi har ökat vårt försörjningsstöd från socialen med cirka 15 miljoner kronor om året i ett antal år. Invandrarna är 14-15 procent av befolkningen, men av försörjningsstödet får de ca 50 procent.
Och vad svarade ministern med ansvar för integration i Sverige, Erik Ullenhag? Ja, det mesta av hans taltid gick åt till att floskla på, som han tyvärr ofta gör. Bland annat:
Om vi går tillbaka till grundfrågan, till att börja med, vilket vi måste göra, så är det som nu sker att somaliska familjer kan återförenas. Vi har varit i en situation där barn har varit skilda från sina föräldrar och sedan har det kommit en ny dom som gör att familjer kan återförenas. Det är grunden. Viktigt ur medmänsklig synvinkel, men men det är också viktigt ur integrationssynpunkt för det är svårt att komma in i ett nytt samhälle om man har barnen på andra sidan jordklotet.
Hittills inte ett enda ord om det som Göran Dahlström tar upp. Och på samma sätt fortsätter integrationsministern ett tag till att använda dyrbar tid i etern: han håller föredrag om det som redan sagts av programledaren och som alla redan vet att inslaget handlar om. ”Stalling”, kallas det på engelska, när man drar ut på tiden och pratar på om allt möjligt för att slippa prata om det som är viktigt.
Erik Ullenhag tar sedan upp frågan om ersättning till kommuner för anhöriginvandrare från Somalia, och han talar uttryckligen om somaliska anhöriga, så det verkar som om det gäller bara dem:
För den gruppen föreslås nu en temporär lagändring.
Ullenhag rabblar upp att Katrineholms kommun får ersättning för skolgången, för andra extrautgifter som finns till en början och att de somalier som kommer får sfi-undervisning och jobbinsatser. Och så fortsätter han igen med ”grunden för en sådan inställning” och att ”det är staten som ska ta sådana kostnader”, skattebetalarna alltså, som aldrig någonsin tillfrågas – eller ens informeras! Värst av allt är dock, att Ullenhag nog lyssnar på vad kommunstyrelsens ordförande i den kommun just det här inslaget gäller (det finns många andra kommuner i liknande situation), men att han inte hör och inte tar in vad som sägs!
Flosklerna fortsätter att komma. Nu påpekar Ullenhag, likt en pekpinnemagister, att:
Jag vill passa på att varna för en sak, dock, och det är att vi får inte hamna i situationen att vi beskriver den somaliska gruppen som en grupp som aldrig kommer att komma i arbete.
Han varnar alltså för att människor ska ta till sig de fakta och den statistik som finns och menar att folk inte ska låtsas om verkligheten. Inget klarspråk här, inte. Och i linje med ministerns mångordighet och lätt verklighetsfrämmande syn på hur hundratals somalier ska integreras och hans prat om ”ersättningar” och ”insatser” och ”resurser” så kan han ju inte trolla fram lämpliga lärare vare sig åt alla de 300 barnen varav en stor del torde vara analfabeter eller de, till stor del, lika analfabetiska eller mycket lågt utbildade vuxna som kommer. han säger inget om var och hur man ska hitta läkare och sjukvårdspersonal när alla dessa människor både ska hälsoundersökas och få vård, operationer, behandling, rehabilitering etc för de sjukdomar de kan tänkas ha. Plus tandvård; inte nog med att sådan är dyr, var ska Ullenhag trolla fram tandläkare ifrån?
Göran Dahlström i Katrineholm påpekar än en gång, med emfas, att den somaliska gruppen är den svåraste att få ut i samhället. Han befarar också att:
Katrineholm kommer att bli delat och skiktat. Vi kommer att få en rasism som ökar och vi måste ta den här frågan på allvar. De seriösa partierna måste ta upp den här frågan på bordet. Och vi måste kunna diskutera den här frågan med varandra utan att kasta ordet ”rasist” i ansiktet på varandra så fort vi börjar lyfta frågorna. För den här frågan – migrationen, integrationen – har vi inte under några som helst omständigheter på massor av år, kanske aldrig, klarat av på något bra sätt!
På programledarens fråga om det är så, att den här frågan sopas lite grann under mattan, svarar Ullenhag, som förväntat:
Nej, jag tycker inte det.
Och så handlar det igen om ”grunden för min inställning” (det finns väl ett folk också, inte bara en person vars inställning ska gälla?) och ”vi ska ha en medmänsklig flyktingpolitik” (vad betyder det?) och att ”vi ska stå upp för dem som behöver fly undan förföljelse” (vad då ”stå upp för”?) och så kommer det storsvenska fram och han säger att andra länder i Europa
Jag är bekymrad över att det finns en rad länder som sviker sitt medmänskliga ansvar.
Han tycks på fullt allvar anse att andra länder ska ta efter Sverige! Det föresvävar honom inte ett ögonblick att Sverige kanske skulle kunna ta efter andra länder, lära sig något av dem! Läs gärna texten Sverige är knappast ett föregångsland på asylområdet, i andra länders ögon från den 20 maj 2012… Och den olyssnande Ullenhag fortsätter med sitt ”vi måste bli bättre på att se till att människor kommer i arbete” trots att Göran Dahlström någon minut innan formulerat det jättelika problemet kort och koncist:
…migrationen, integrationen – har vi inte under några som helst omständigheter på massor av år, kanske aldrig, klarat av på något bra sätt!
Vad hjälper det att Ullenhag den senaste veckan tittat på ett förslag om att man kan ställa tydligare jobbkrav: ”att man ska vara beredd att flytta ifall man får jobberbjudande någon annanstans”. Och förresten: finns inte en sådan regel redan? Eller gäller den bara för svenskar, att de måste ta erbjudet arbete på annan ort? Gäller den inte för invandrare eller varför ska det ”tittas på”? Och så floskeln, som inte ens är sann, i varje fall upplevs den inte så bland ”verklighetens folk” som, likt Göran Dahlström, ofta är både oroade och bekymrade:
I grunden ska vi säga att vi har en bra debatt i de här frågorna och att vi ska stå upp för ett medmänskligt och solidariskt samhälle.
”I grunden”? Vilken ”grund”? ”Bra debatt” – vilka tycker det utom Ullenhag? ”Medmänskligt”? ”Solidariskt” – med vem/vilka och hur? Floskler genomskådar väldigt många, det går faktiskt inte att köra med sådana. Man måste göra som Göran Dahlström säger:
Vi kommer att få en rasism som ökar och vi måste ta den här frågan på allvar. De seriösa partierna måste ta upp den här frågan på bordet.
Här släpps socionomen och debattören Gunnar Sandelin in och får frågan om han tycker att det pågår en bra diskussion i de här frågorna. Han säger:
Nej, det tycker jag inte. Sverige står för en ökning som vi inte kan hantera. Tittar man på Migrationsverkets prognos så kommer vi att ta emot 174.500 ansökningar från asylsökande och anhöriga under två år nu. Och Sverige, som under en lång tid nu, legat högst på UNHCR:s lista när det gäller att ta emot asylsökande i västvärlden, per capita, fortsätter på den linjen medan många andra länder stramar åt. Det är ett väldigt oroande läge, hur vi ska kunna klara av det. Det tycker inte jag att ansvariga politiker inser.
Ett samhälle som tar emot människor som man inte kan integrera, för Sverige är verkligen inte bäst i klassen på integration, ett sådant samhälle riskerar att segregeras väldigt hårt, enklaviseras, få motsättningar mellan olika typer av människor och det blir etniska konflikter som inte är önskvärda.
Ullenhag bemöter Gunnar Sandelin med samma vackra visa som nästan blivit ett mantra för honom:
Jag tycker vi ska vara stolta över att vi är öppna mot omvärlden.
Men det handlar väl inte om ”att vara stolta över att vi är öppna mot omvärlden” och det är nästintill stötande när det är vad integrationsministern i ett land, där integrationen fungerar uruselt medan man samtidigt tar emot fler och fler som inte kan integreras inom överskådlig tid, pratar om ”stolthet”. Hade han ärligt kunnat säga: ”Jag tycker vi ska vara stolta över att vi är öppna mot omvärlden och har världens mest och bäst integrerade utomeuropeiska asylinvandrare”, då hade det varit på sin plats att uppmana folk att vara ”stolta”!
Och så visar Ullenhag prov på dålig stil när han säger att Sandelin ”vill splittra familjer”. I stället för att växa in i ministerkostymen och ta på sig både en del ansvar och en del skuld för hur det ser ut i de numera minst 156 (2005) utanförskapsområdena (tre för mindre än 20 år sedan…) i Sverige så går han på en person som tämligen lugnt och sakligt relaterat uppgifter från Migrationsverket och uttryckt oro, liksom också Göran Dahlström.
Kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, Göran Dahlström S, får slutordet:
Vi kommer inte att klara av det här på något bra sätt, i alla fall inte ekonomiskt. Och risken för att vi skiktar upp samhället är väldigt stor.
Vi riskerar att de partier som vi inte vill ska vara med och diskutera den här frågan ska öka sin andel så pass, att vi hamnar i ett läge sedan, både folkpartister, socialdemokrater och moderater att våra partier blir som det blivit i Danmark och på andra ställen. Vi måste använda oss av de här rasistiska partiernas ord och deras sätt att vara för att försöka få tillbaka våra väljare som kommer att lämna oss.
Försätt oss inte i den situationen – och det säger jag till mina egna partikamrater och till de andra också: försätt oss inte i den situationen, då är vi illa ute!
Sist, men inte minst säger programledaren i Studio Ett något som – om det stämmer – är en nyhet:
I dag fredag skickas ett förslag på remiss som innebär att kommuner som tar emot anhöriginvandrare, som tidigare har haft problem att styrka sin identitet, får statlig ersättning för mottagandet.
Påstår programledaren verkligen att de nu kan styrka sin identitet? I så fall är det en riktigt stor nyhet, för hittills har somalierna i princip aldrig styrkt sin identitet (när de har kommit till Sverige). Detta skulle behöva uppmärksammas mer, det är en mycket positiv sak om somalierna ”som tidigare haft problem att styrka sin identitet” nu kan göra det.
Anledningen till att den här texten blev så lång och ingående är, att det var ett viktigt inslag i Sveriges Radios Studio Ett. Tre svenskar debatterade/diskuterade en mycket viktig fråga. Människor bör ta del av debatten, lyssna – och höra! – vad som sägs och bilda sig en egen uppfattning, skapa sig sin egen åsikt. Det handlar om Sveriges framtid, hur det Sverige ska se ut där deras barn ska växa upp. Accepterar folket att antalet utanförskapsområden (det fanns knappt några sådana alls för ca 20 år sedan) som var tre i mitten av 90-talet och år 2005 156 (hur många de är 2012 har jag inte hittat information om), bli 195? Eller 210? Eller 317? Var går gränsen? Det borde alla fundera över.