I ett vackert grönskande område med prydliga hus – låga och höga om varandra – träffade Magda Ayoub och jag på söndagen den 26 juli fyra palestinier från Gaza. Deras liv i Gaza, men också nu här i Sverige, är så fjärran från våra egna att det känns som om vi lever på olika planeter. Det går inte ens att föreställa sig hur det är att leva i Gaza, att inte kunna ta sig därifrån annat än under stora svårigheter och med hjälp av smugglare som tar bra betalt. Att liksom leva instängd på en sorts lägerliknande område där alla vägar ut är stängda och kontrollerade av människor med makt att avgöra om en svårt sjuk människa ska få komma över gränsen för att få vård som kanske avgör om hon får leva eller dö. Och som har all makt att låta folk vänta i timmar för att komma över till andra sidan för att utföra ärenden eller besöka en myndighet, och sedan kanske säga att ”Nej, nu stänger vi och ingen kommer vare sig ut eller in idag”.
Två av dem vi träffade hade drabbats extra hårt. Kvinnan, vi kan kalla henne Rania, är 37 år gammal, maken, som vi kan kalla Hassan, är 42. De har åtta barn. Rania blev sjuk i bröstcancer och ingen vprd fanns att få i Gaza. Deras flykthistoria liknar många andras och när de kom till Sverige berättade de inte genast att Rania är svårt sjuk i cancer. I beslutet om utvisning från Migrationsverket (12 maj 2009) där Rania och Hassan liksom alla palestinier från Gaza beviljas tillfälligt uppehållstillstånd till den 1 november 2009, talas en hel del om att Rania inte genast berättade att hon hade cancer ( det anses negativt). I beslutet anges ändå att:
Hon har berättat att hon blivit stoppas i vägspärren vid Erez vilket lett till att hon blivit försenad och till och med ibland gått miste om behandlingar för sin sjukdom i Israel.
Eftersom livshotande sjukdom som inte kan behandlas i hemlandet kan vara grund för uppehållstillstånd, har man kontrollerat med Palestinian Centre for Human Rights om det finns behandling mot metastaserande bröstcancer i Gaza. Svaret från den 2 juni 2009 lyder:
Chemotherapy and radiotherapy were previously available in teh Gaza Strip. However, the provision of these services has been dramatically interrupted consequent to the ongoing siege and the border closures. Currently, it is not possible to get the treatment in Gaza and patients are forced to seek chemotherapy and radiotherapy outside the Gaza Strip.
The current border closures – which have been in place for nearly two continuous years – have a severe impact on access to external treatment. Coordination requests and the necessary medical referrals take time, and there is no guarantee of success. many patients are denied access, patients have suffered as a result of delays/denials in gaining access to external treatment, and some have died.
I ett intyg från en läkarmottagning (8 juni 2009) konstaterar en specialistläkare i allmänmedicin att:
Via onkologen behandlas hon p.g.a. metastaserande bröstcancer. Hennes förtvivlan, ångest och depression var uttalad och hon hade även suicidtankar och hade samlat tabletter i syfte att ta livet av sig, men maken upptäckte detta och sökte hjälp på psykiatriska mottagningen.
Hon upplever mycket ångest och oro för sina barn som befinner sig i Gaza. Bland dem finns ett femårigt barn som hon tänker på jämt och hennes största önskning är att kunna träffa sina barn igen. Hon upplever stor maktlöshet, uppgivenhet, sömnlöshet, sorg och oro.
Att sitta mitt emot den tunna Rania och se hennes söndergråtna ögon och uppsvullna ansikte och höra henne tala om barnen som är kvar i Gaza var hjärtskärande. Åtta barn mellan 5 och 18 år ensamma kvar utan föräldrar och utan inkomster. Det är exakt ett år sedan Rania och Hassan reste in i Sverige. Ett år som de inte sett sina barn. Rania kanske aldrig hinner se dem mer…
Om de andra två palestinierna som vi träffade, två män, berättas senare.