Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Svenska Dagbladet.
Jonas Hellman slår huvuden på spikar. Ur hans text:
Nyligen hörde jag två indiska företagare samtala om hur det är att göra affärer med Sverige. De hade två synpunkter: att svenskar har ett överdrivet behov av konsensus, vilket gör att beslut tar lång tid. Och att svenskar ständigt är på semester.
I alla decennier som jag bott i Sverige har jag haft svårt med den svenska konsensuskulturen, som Jonas Hellman nämner; en kultur som snöper människor och föser in dem i fållor där de blir tystare allt eftersom de tvingas strömlinjeforma sig för att det alltid ska nås enighet om allt. Vidare ur texten:
Det finns i Sverige en uppblåst självbild, som ofta leder till en lite nedsättande syn på andra länder. Det är en självbild som överskattar våra egna förmågor och som utgår från att vi som är uppväxta i Sverige i grunden är smartast och godast. En vanlig övertygelse är att effektiviteten är större i Sverige än i andra länder. Det finns också en naiv föreställning att den svenska samhällsmodellen skulle vara möjlig överallt – att befolkning och kultur inte spelar roll.
Det här är också något som jag – och många andra invandrare – har mycket svårt med: svenskarnas uppblåsta bild av sig själva. Den tar sig bland annat uttryck i att svenskarna vill kalla alla, oavsett bakgrund, för ”nysvenskar” (ett för mig mycket obehagligt ord). Eller det lite finare ”svenskar”, för att visa att de minsann är fördomsfria och inkluderar även Ahmed från Irak i det fina i att vara ”svensk”. Fast det är bara på ytan, han är ju inte svensk (men kanske svensk medborgare), han är irakier. Men det är inte fint – undermedvetet eller medvetet – enligt svensken, så då omdefinieras han, vare sig han vill eller inte, till ”svensk”. Svensken reflekterar ytterst sällan över att Ahmed från Irak och alla vi andra som invandrat hit, troligen inte själva definierar oss som ”svenskar” utan som ”irakier som bor i Sverige” eller ”afghan med svenskt medborgarskap” eller ”finländare”. Nej, in i fållan med oss bara, svenskens självgodhet ska prackas på alla, ingen ska komma undan. Själva skulle de inte komma på tanken att de skulle kunna kallas ”nythailändare” eller ”thailändaren Nils Gnällberg”, eller ”nyspanjoren” eller ”spanjorskan Britt-Marie Fluffengren” om de flyttat till och bott i åratal i dessa länder!
Klicka på bild- och textrutan för att komma till texten i Dagens Nyheter.
Richard Swartz skriver också med ett ”utifrånperspektiv”, bland annat:
Plötsligt befinner sig Sverige i sällskap med Grekland och Italien, två hopplöst överansträngda (och högst ogina) frontstater. Klassens primus har hamnat i hjälpklass; ett pinsamt nederlag kan tyckas, om vi svenskar inte hade varit så okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust.
”Klassens primus” – men enbart i sina egna ögon. Och, som skribenten påpekar: helt okänsliga för vad andra kallar ansiktsförlust, det vill säga okänsliga för när de gjort bort sig totalt. Självinsikten är verkligen lika med noll. Vidare ur texten:
Men vem kan på allvar tro att de (östeuropéerna) per dekret skulle vara redo att ta emot nya minoriteter i form av flyktingar, dessutom från helt främmande kulturer? Som om de inte redan hade nog med sina romer, detta notoriskt olösbara minoritetsproblem där heller ingen integration tycks möjlig? Hellre då att som Viktor Orbán rulla ut taggtråd och bygga stängsel mot omvärlden trots att det inte är någon lösning annat än för stunden.
Ur svensk synvinkel är detta osolidariskt och egoistiskt. Ty alltid såg vi oss som bättre än alla andra trots att svensk flyktingpolitik handlar mer om det önskvärda än om det möjliga, på unikt vis blandar samman äkta medkänsla och verklighetsfrämmande storvulenhet. Man vill fast kan inte, ignorerar dock att man inte kan därför att man vill. Men då världen handlar om att kunna och inte om att vilja, måste man till sist ge upp vad man vill, men inte kan.
Jag vet inget annat land där man tänker som man gör i Sverige. Faktiskt inget annat land i världen. Och när Richar Swartz i andra stycket talar om det unika svenska sättet att blanda ihop medkänsla med verklighetsfrämmande storvuxenhet så kan ingen säga att han inte har rätt.
Men varför är svenskarna så annorlunda än alla andra och varför har de så höga tankar om sig själv? Vad grundas denna megalomani på? Hur blev de så här udda, svenskarna? Jag vet inte. Jag har grubblat men inte funnit något entydigt, knappt ens tvetydigt, svar. Jag vet bara att den svenska mentaliteten gör att Sverige på mycket kort tid körs i botten. Alltså att svenskarna, på grund av sin förvrängda bild av sig själva och vad ”ansvar” och ”solidaritet” är, förstör för sitt land och sitt folk. Och ett land som heter Sverige och ett folk som heter svenskar existerar ju så länge nationsgränserna består. Oavsett vad de som vill se en gränslös värld tycker om det.