Hjärta och hjärna
Jag talar ofta med människor som antingen själva är asylsökande eller som är ”vanliga människor”, som vill hjälpa asylsökande på olika sätt. Det är alltid – och då menar jag alltid – svåra samtal. Det handlar alltid om beslut som blir avgörande för enskilda människor, deras liv och framtid. Det handlar ofta om att människor drömmar och förhoppningar går i kras och om det svåra i att behöva lämna ”drömlandet Sverige” för att man helt enkelt inte uppfyller kraven på att få stanna här. För det är oftast de samtalen jag får, mer sällan glädjesamtal över att man har fått uppehållstillstånd. Även om också sådana förekommer.
Jag har själv varit asylombud i 14, 15 år, åt hundratals asylsökande. Jag vet hur svårt det är att förklara för människor när deras skäl att få uppehållstillstånd inte räcker enligt svensk lag, även när jag gör mitt bästa och tar mig mycket gott om tid för att gå igenom allt så noggrant och korrekt som möjligt. Jag vet hur förtvivlade de blir, hur omöjligt det ter sig för många att återvända. De har ofta sålt allt de äger eller satt sig i skuld för att kunna resa till det fjärran Sverige och få ett bättre liv. Ett land där man känner till att man, om man får uppehållstillstånd, kommer att få ”gratis” boende och sjukvård samt utbildning åt sina barn. En dröm som, om/när den går i kras, det känns fruktansvärt att se krossad. En del har också flytt vad de själva upplever som förföljelse och trakasserier, men som inte klassas som sådana i den svenska utlänningslagen. Deras förvåning – och sedan ofta starka ilska mot Sverige – blir stor när det framkommer att kraven för att man ska betraktas som skyddsbehövande i laglig mening är höga, och de får avslag på sina ansökningar. Bland det svåraste att hantera – och bland de svåraste att nå fram till – är just de, som inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl enligt lag och konventioner och som kanske främst fasar för att komma hem igen barskrapade och/eller med skulder. Men det finns givetvis också de som uppfyller kriterierna för att beviljas asyl eller uppehållstillstånd och som beviljas rätten att stanna i Sverige, det ska man inte glömma! Dem är det förstås betydligt lättare att förklara myndighetens och domstolens beslut för.
Inte sällan kommer hjälpare i kontakt med ”fall” där det finns många omständigheter som gör att de som medmänniskor tycker väldigt synd om dem det gäller och där man till fullo kan förstå varför dessa asylsökande vill få stanna i Sverige. Dock är det så, att all sorts invandring till Sverige regleras i utlänningslagen. Det gäller arbetskraftsinvandring, temporär invandring för studier, adoptivbarn, asylsökande, flyktingar, anhöriga. Alla sorters invandring regleras i utlänningslagen och dess förarbeten.
Det är bra och det är viktigt att det finns människor som engagerar sig för andra. Det är fullt förståeligt – och önskvärt – att människor visar medkänsla och sympati för asylsökande och andra som de lärt känna när dessa har sökt sig till Sverige. Det kan vara mycket svårt för gemene man att acceptera att de som inte befinns ha lagliga skäl att beviljas uppehållstillstånd faktiskt måste lämna landet, men lagar är till för att följas så länge de gäller. Och det är här mitt råd kommer in, det som jag ger till alla goda ”hjälpare” i landet, de som vill kämpa med alla medel för just sin familj eller sin gamling eller sitt apatiska barn:
Hjärta och hjärna! Ni måste använda både hjärta och hjärna!
Det är det som måste gälla, någon annan väg finns inte. Och alltför många ”hjälpare” stjälper betydligt mer än de hjälper genom att de rusar iväg och kräver att ”deras” familj, som de lärt känna under den långa tid familjen vägrat lämna landet trots avslag på asylansökan för många år sedan, eller den gamla människa som medierna berättar om, ska få stanna trots att alla instanser på lagliga grunder sagt nej och inte har möjlighet att börja ”tycka” något annat än lagen ger dem möjlighet till.
Det är bland annat genom engagemang för medmänniskor, genom att ibland utan egen vinning hjälpa andra som man visar att man är en människa. Att man har hjärta. Men man måste också inse att i en demokrati där lagar stiftats av riksdag och regering med politisk majoritet, så måste dessa lagar följas om vi inte ska tvingas leva i anarki. Man måste alltså också ha hjärna. Och rätt att arbeta för förändring av lagar har alla, men de lagar som stadfästs gäller tills de ändras.
Hjärta. Hjärna. Både och.