Kati Leskinen är journalistikstuderande från Tammerfors. Hon har jobbat som reporter i Finland, bland annat hos FNB (som TT) och Yleisradio (Finlands radio). Sommaren 2008 jobbade hon som reporter på Sveriges Televisions finska redaktion, för nyhetsprogrammet Uutiset.
Kati är en livlig, levande, smart och trevlig människa som jag är glad att jag har fått träffa. Hon är förresten också en lysande sångerska, det kan jag och andra som har hört henne sjunga rock intyga!
OBS! Kati Leskinens text Kansallisuustunne, suvaitsevaisuus, Pohjola? kan också läsas på originalspråket, finska.
Nationalkänsla, tolerans, Norden?
Jag måste medge att min nationella känsla aldrig varit starkare än när jag bodde i Sverige. Förutom att folk i Sverige inte är ett enda dugg intresserade av Finlands affärer (med undantag för utrikes- och säkerhetspolitiken) jämfört med att Helsingin Sanomat skriver en helsida om ett bankrån i Göteborg, så irriterar svenskarnas oförtröttliga tro på sin egen storhet ännu mer.
Schlagerfestivalen, EM i fotboll. OS, karaoke på Kungsgatan. Oavsett gren tror sig svenskarna vara framgångsrika. Det spelar ingen roll att man inte kan sjunga, det viktigaste är att det är show och att man är snygg. Självsäkerhet är sexigt. Ödmjukhet är en anomali.
När man bor i Sverige är kan man i hemlighet skratta åt landets förluster och till och med ibland hoppas att de någon gång ska dämpa de västliga grannarnas självsäkerhet en aning. Fiaskorubrikerna som skrevs om Perelli var jag bara tvungen att spara!
Tänk att nationalhymnen Vårt land för en ung människa som vuxit upp som internationalist och korsat många geografiska gränser kan låta så oerhört varm och underbar när hon hör den i Sverige! Å andra sidan – det är mycket ovanligt att höra den i Sverige. Östgrannens guld i OS får ju inte plats i svenska mediers nyhetsagendor.
När man i Finland för länge sedan bara pratade om asylsökande, tog man redan i Sverige emot en enorm mängd invandrare. Jag såg Sverige som ett mönsterland, som toleransens vagga där alla människor hade lika värde och dit alla får komma. Men sanningen är den att Sverige bara är skenbart tolerant. Sverige tar, men Sverige ger inte. Svensken talar gärna om jämlikhet och demokrati och ser sig själv som den främste främjaren av ädla människovärden. Och sedan: invandrarna bor i sina egna Bagdad-samhällen i Rinkeby och en universitetsutbildad iranier kör i taxi på natten hem berusade pojkar till Östermalm. Och: kvinnor syns inte till på chefsposter i företagen. Och: avdraget för hushållsnära tjänster kallas ”pigavdrag”? Det är alltså bättre att använda till exempel billig filippinsk arbetskraft svart? Och: monarkin lever och frodas i demokratins mönsterelevland. Paradoxalt? Absolut, skriker jag här i den östliga provinsen!
När jag kom till Sverige trodde jag att jag kom till ett liknande samhälle som jag lämnade. Här står ju till och med texterna på livsmedelsförpackningarna på både svenska och finska, så här kan det inte vara så illa, tänkte jag. Sanningen är den att det svenska samhället är helt annorlunda än samhället i öst, det finländska. Ingen annanstans där jag har bott eller varit har jag tänkt så mycket på mig själv, mina rötter, min finskhet, som jag gjorde under de åtta månader jag bodde i Sverige.
Jag började finna många svar på saker som i och för sig var självklara. Våra länders och samhällens historia har under 1900-taket varit synnerligen olika. Sverige har vuxit stabilt, man skapade folkhemmet. ”Finland krigade”, som man har för vana att säga hos oss.
Sverige ser sig fortfarande som Nordens härskare, som en stormakt. Finland är en provins som man är tvungen att tänka på då och då när Moder Ryssland kommer in i bilden. Naturligtvis är man i Sverige oroliga över situationen för de mänskliga rättigheterna och för demokratin i Ryssland. Och Sverige är säkert en bättre kännare av Ryssland än Finland är (!). Sverige vet allt och kan hjälpa alla. Eller snarare diskutera det, hur mycket som helst. Det kan svenskarna: diskutera och debattera och värna den skenbara jämlikheten.
En pulkatävling som arrangerades i Åre skidcenter komprimerade den svenska nationalmentaliteten: alla som deltog vann! Märkligt, tänker finländaren. Alla kan ju inte vinna. Ett samhälle är inte ett pusspuss- och kramkramland. Någon måste vara segrare, någon måste ta ansvar.
Dagens ungdom känner inte Norden, däremot det utvidgade Europa. Norden är dock vi och därför måste vi vara och leva i Norden för att lära känna oss själva, tidigare härskare (!) och våra samarbetspartners. Innan man tar ett Ryanair-plan till Berlin borde man ta båten till Stockholm och därifrån kanske tåget till Oslo. Eftersom resorna är långa så finns det åtminstone gott om tid att tänka. Och det är mycket, det!