Det är i 99 fall av 100 svenska myndigheter, främst Migrationsverket, och media som kritiken i mina inlägg och artiklar om ”asyleriet” (samlingsord för allt som har med asyl.invandring att göra) riktar sig mot. Sällan, alltså, mot dem, som söker asyl!
Kritiken riktar sig mot att besluten ganska ofta blir felaktiga åt båda hållen: många som inte alls har några skäl enligt lagen får PUT (permanent uppehållstillstånd) medan andra, färre men ändå, som borde få det, får avslag på sina ansökningar.
Att människor helt utan asylskäl söker sig ett bättre liv i andra delar av världen än i sina fattiga och oroliga hemländer är naturligt – vem skulle inte göra det? Men att Sverige accepterar – eller inte genomskådar – bedrägerier och lurendrejerier är inte rätt. Det är inte heller rätt att media alltför sällan rapporterar om den stora gråzonen och att okritiska journalister inte tar reda på allt (bl.a. läser alla handlingar i ett ärende, bara en sådan enkel och självklar sak!) innan de skriver inkorrekta, ofta dramatiska och tragiska, men nästan lika ofta faktiskt felaktiga eller i varje fall ofullständiga berättelser om asylsökande som absolut måste få stanna. Det är inget mindre än ett svek mot allmänheten som tror att den får allsidig information.
Asylområdet är komplicerat och handlar om människors liv och framtid. Och givetvis kan en myndighet som Migrationsverket inte alltid göra rätt, det kommer alltid att finnas visst utrymme för lite olika tolkningar bland lagar och paragrafer. Det säger sig därför också självt att det alltid kommer att finnas en viss felmarginal, men den borde förstås vara så liten som någonsin möjligt. Migrationsverkets anställda som agerar som berättats i en del inlägg om bland annat hanteringen av ensamkommande unga asylsökande (i vissa fall barn), måste få bättre utbildning och avkrävas konkret ansvar för sina beslut. Och det är som sagt inte rätt att man i media belyser asylinvandringen och frågor kring den så ensidigt som man gör idag, av någon sorts rädsla för att inte vara ”politiskt korrekt” eller någon annan diffus anledning.
På inget annat samhällsområde accepteras så mycken ensidighet och okunnighet i rapporteringen, eller så vitt skilda tolkningar av lagar och regler som på asylområdet! Det skulle bli ett ramaskri om det skedde t.ex. när det gäller åldringsvård. Eller när det gäller skolan. Eller försvaret. Att media skulle rapportera ensidigt och utan att ha tagit del av handlingar etc samt undanhöll allmänheten mängder av viktig information på dessa områden skulle anses vara en stor skandal. Varför är det inte så på asylområdet?
© Vid citat, var vänlig länka hit så att hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord eller meningar.