Gästbloggning från Rurik Holmberg, som är fil. dr. och forskare med energipolitik som specialitet, men är en allätare av kultur- och samhällsfrågor. Finlandssvensk med flera års arbetserfarenhet från Östeuropa. Denna kombination är intressant nog föga unik, vilket kanske vittnar om en finlandssvensk kulturell underström. Rurik Holmberg har bland annat skrivit artikeln Håller Sverige på att finlandiseras? den 11 december 2009 på Newsmill

Jag brukar med jämna mellanrum läsa din blogg, som är oerhört intressant, men samtidigt betungande att läsa. Det är därför jag läser den med jämna mellanrum – jag tar den i doser.

Låt mig säga att jag är finlandssvensk liksom du, så vi delar väl vissa erfarenheter. Jag är forskare (inom energipolitik) här i Sverige och därför långt ifrån fullt insatt i den här typen av frågor, men tidvis kan jag känna en viss frustration över att det ska vara så svårt att skilja mellan sunda och osunda fenomen i invandringsfrågan.

Jag har inget till övers för den främlingsfientlighet som är så vanlig i Finland. Jo, jag råkar veta ett och annat om den saken – min hustru som är från ett östeuropeiskt land hade svårt att bli tagen på allvar i Finland, hon ansågs alltid intellektuellt vara i något slags B-lag, trots sin påfallande begåvning. Här i Sverige har hon aldrig behövt uppleva något sådant. Det här är väl den främsta orsaken till att en återflytt till Finland ter sig ytterst osannolik för vår familj.

Men vad som pågår i Sverige är bortom min förståelsehorisont. Du efterlyser i ett färskt inlägg att man skulle utkräva ansvar av politikerna för den havererade invandringspolitiken. Jag tror inte att så kommer att ske. Gemene svensk är nämligen inte beredd att göra det. Skulle något parti faktiskt börja ta itu med frågan så skulle väljarna fly det (okej, FP gjorde succé på något liknande 2002, men har sedan fått backa. Och så var deras utspel sällan helt genomtänkta).

I min yrkesverksamhet vid högskolan har jag ofta kommit i kontakt med en bred grupp unga svenska vuxna och gjort den besvärande upptäckten är att de inte förmår tänka i de termer t.ex. du talar i. De allra flesta kommer från renodlat svenska miljöer och tar inte till sig existensen av ett problem. Minsta avvikelse från gängse åsiktspaket stämplas obönhörligen som rasism. Ingenting får problematiseras.

Det här handlar inte om enstaka individer, utan stora grupper – företrädesvis faktiskt kvinnor – som sluter upp i ”tankekollektiv” där det nästan blir en dygd att tänka och tycka som andra. Jag fruktar att detta fenomen också finns utanför högskolan. Av denna anledning kommer inte en balanserad invandringspolitik att komma upp på den politiska dagordningen – den som gör det blir genast utdömd av dessa ”tankekollektiv”. Om det fanns någon politisk vinning i att säga att kejsaren är naken, så skulle det sägas. Men det finns inte.

Jag har flera gånger varit i samspråk med företrädare för två mellanstora svenska städer (i frågor om annat än invandringspolitik) och ständigt återkommer dessa till den fullkomligt ohållbara ”flyktingsituationen”. Problemet är känt, men åtgärden skulle kräva att man avviker från trygga banor. Och då avstår man helst.

Låt mig dra fram en politiskt fullkomligt inkorrekt jämförelse, nämligen förfinskningen av Svenskfinlands kommuner. Som politiskt aktiv finlandssvensk insåg jag snabbt att kritik av den finskspråkiga inflyttningen var tabu. Jag har åtskilliga gånger (som vice ordförande i Svensk Ungdom i början på 1990-talet) blivit kallad intolerant, eftersom jag inte ser något värdefullt i att det svenska språket sätts på undantag i finlandssvenska områden. Jag har naturligtvis ingenting emot finnar, snarast tvärtom, men när proportionellt sett stora mängder finskspråkiga som utan några som helst förväntningar att anpassa sig språkligt fullständigt kan ta över finlandssvenska kommuner borde varningsklockorna klämta. I stället har vi finlandssvenskar anpassat oss och börjat montera ner gatuskyltar och hitta på löjeväckande finska parallelformer på urgamla svenska ortsnamn. För att inte behöva se verkligheten i vitögat stämplar vi dem som säger ifrån. Vi har vårt ”tankekollektiv”, precis som svenskarna. I bägge fallen handlar det kanske ytterst om en kulturell dödslängtan.

Jag läste nyss en essä av den polske nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han skrev i början av 1950-talet om balternas situation och konstaterade uppgivet att situationen var så hopplös att all verksamhet till deras förmån innebar att man kastade bort sitt liv. Jag hävdar förstås inte att det skulle finnas andra likheter med Sverige och 1950-talets Baltikum, enbart att vissa frågor är sådana att man lätt slösar bort sitt liv på dem. Å andra sidan gav historien Milosz fel, så den som lever får se.

Jag önskar dig dock lycka till med ditt Sisyfos-arbete!