Birgitta Elfström, jurist, beslutsfattare hos Migrationsverket t.o.m. den 25 juli 2007
Foto: Merit Wager
Här är en gästbloggning från Birgitta Elfström som är jurist, mellanösternexpert, medlem i Internationella juristkommissionen och fram till den 25 juli 2007 under lång tid har varit beslutsfattare på Migrationsverket. Få har en så gedigen kunskap inom asyl- och migrationsområdet som hon och när hon nu från och med idag, den 26 juli 2007, börjar sitt nya liv utanför Migrationsverket, kan jag bara hoppas att det finns människor som förstår att efterfråga hennes kunskaper och expertis som är särskilt stor när det gäller frågor om statslöshet (främst palestiinier), men också om själva asylprocessen och om den inte helt lättolkade utlänningslagen. Här följer hennes gästbloggning, skriven den förtsa dagen sedan hon slutat på Migrationsverket.
Om asylprövning på nytt sätt
Något radikalt måste göras då det gäller asylprocessen som jag anser har havererat. Det är en stor del "asylshopping" som sker. Flera asylsökande har fått en s.k. Schengenvisering och kan då fritt resa omkring i EU-länder. En del reser hit och istället för att turista söker de asyl. Många har redan sökt asyl i något annat EU-land men fått avslag och har då rest vidare till Sverige. De betalar flera tusen US-dollar till smugglare för att komma hit. De har sålt sina hem och har inget att återvända till. De flesta som kommer till Sverige har redan gjort sig av med sina identitetsdokument och många har en inlärd historia med sig.
Röster har höjts om att inrätta särskilda uppsamlingsläger nära EU:s gränser där det ges möjlighet att söka skydd. Vi skall värna om asylrätten som är en rätt att söka skydd från förföljelse. Asylrätten missbrukas i högsta grad och detta måste vi våga tala högt om utan att bli stämplade som främlingsfientliga. Många använder sig av rätten att söka asyl för att komma in på den svenska arbetsmarknaden, för att hitta sin livspartner, för att få tillgång till svensk sjukhusvård, för att få utbildning eller för en tryggare framtid. Den som söker asyl får tillgång till bostad, dagbidrag, skola, aktiviteter och i de flesta fall rätt att arbeta. De har rätt att bo i eget boende. En del flyttar runt till olika adresser. Ibland kommer de inte till Migrationsverket på kallelser till utredning. Det kostar pengar för staten. En del bara försvinner.
Visst finns det personer som har skäl att få asyl som flyktingar, och vissa har rätt till skydd i övrigt t.ex. om de kommer från ett land där det pågår en väpnad konflikt eller från ett land där det råder svåra motsättningar och de är drabbade individuellt av detta. Idag är det många asylsökande som inte medverkar till att visa sina identitetsdokument och många lämnar uppenbart felaktiga uppgifter. Det kostar tid och pengar att försöka få fram uppgifter om var personen rätteligen hör hemma. Den som inte kan lämna uppgifter som kan klargöra identiteten borde kunna avvisas till sitt "hemland/hemvistland". Men lagen från den 1 juli 2004 hindrar detta. Det åvilar nämligen Migrationsverket att ange till vilket land en person skall av- eller utvisas. Migrationsverkets f.d. överdirektör Lars-Gunnar Lund hade en poäng i att Migrationsverket skulle arbeta som en byggnadsnämnd. En bygglovsansökan som inte uppfyller vissa grundläggande krav avslås. Inte åvilar det byggnadsnämnden att eftersöka var sökanden har sin fastighet om denne inte själv vill lämna uppgifter om detta. Men hur applicerar man detta på Migrationsverket? Enda lösningen är att avslå en ansökan som saknar grundläggande uppgifter. Därefter bör personen placeras på en förläggning som arbetar med återvändande. Det måste också åvila hemlandet/hemvistlandets ambassad att se till att personen återvänder. Det kan inte enbart åvila svenska myndigheter.
Det är inte fel att EU inrättar särskilda UNHCR platser för personer att söka skydd hos. Jag föreslår att den som anser sig vara i behov av skydd måste anmäla sig på det närmaste UNHCR-kontor utanför det egna hemlandet/hemvistlandet. Dessa UNHCR-kontor skulle kunna bemannas med personal från olika Migrationsverk och med land- och språkexperter knutna till sig. De som bedöms vara i behov av skydd ges uppehållstillstånd i ett EU-land eller annat land. Då skulle det bli mindre asylshopping och stopp för smugglarligor. Vi skall inte ha en asylpolitik som uppmuntrar till missbruk. Det tjänar vi på.