Be my guest # 35: Fredrik Westerlund i Ingå

^{Fredrik Westerlund, finlandssvensk romanist som bodde i Sverige 2001-2004,  numera villaägare, företagarmake och småbarnspappa i Ingå, Finland, har skrivit en reflekterande och insiktsfull gästbloggning, där han bl.a. berättar om sitt eget något chockartade möte med Sverige, där han valde att bo några år. Han gör också en del jämförelser med Finland, dit han och familjen ganska snabbt flyttade tillbaka igen. Jämförelserna utfaller tyvärr inte på någon punkt till Sveriges fördel… Här är Fredriks presentation av sig själv och hans text:}

Fredrik Westerlund: Bilden som är tagen på ett utsiktsberg i Ingå skärgård innehåller två spännande detaljer:
1) Den lilla vita pricken till höger om min axel är en Siljabåt på väg från Helsingfors till Stockholm.
2) Det grå diset över havet är röken från skogsbränderna i Ryssland. Bilden togs dagen då den kändes i Stockholms län.

Jag trodde att jag kände Sverige, uppvuxen som jag är på de österbottniska vidderna med SVT som givet första val och Rapport som « tv-nyheterna ». Först i tonåren slog det mig att jag var rätt så väl insatt i svensk inrikespolitik medan jag hade en ganska vag uppfattning om vilka partier som satt i vår egen regering och än mindre visste vad ministrarna hette.

Det är en sak att översköljas av information om ett land och en annan sak att bo där. Den upptäckten nådde mig då vi flyttade till Sverige för fem år sedan. Visst – man får räkna med en del krångel, som det med « den nordiska passfriheten »: mitt finländska EU-pass är inte en giltig id-handling, utan ett resedokument, eftersom « EU-pass inte är tillräckligt säkra ». Alltså behövs ett svenskt id-kort. (Finländska pass görs förresten av samma finska företag som svenska leg.) För att få leg krävs personnummer – nyckeln till Sverige: Utan personnummer inget personkonto. Utan personkonto inga pengar. Utan pengar ingen bostad. Utan adress i Sverige inget personnummer …  inga försäkringar, ingen tv-avgift, ingen telefon, ingen lön – och inget leg …

Utifrån det jag visste om landet fanns det tre saker som jag hade bestämt mig för att undvika:

• Köpa villa
• Starta företag
• Sätta mina barn i skola

Eftersom vi hade bestämt oss för att stanna 2-5 år var första alternativet att hyra en lagom stor bostad åt familjen. Jag kommer ihåg hur min dåvarande chef – salig i åminnelse – skrattade mig rätt upp i ansiktet då jag frågade var det finns hyresrätter och vad de kostar: « Du borde ha ställt dig i kö för tio år sedan! » Återstod att hosta upp en slant för en borätt. Att köpa villa var uteslutet, eftersom jag inte såg någon anledning att betala fastighetsskatt. Sedermera försökte jag som ekonomiansvarig i borättsföreningen förklara för en av mina finländska vänner, ekonom till utbildningen, att medlemmarna genom föreningen betalade inkomstskatt på 3 % av balansräkningen, eftersom Skatteverket anser det vara skäligt. Han trodde att jag drev med honom.

Redan då började jag se mönstret, en bild som förstärktes snabbt och blev klar för mig inom loppet av ett par månader. Det svenska samhället är uppbyggt så att om man till äventyrs har tillgångar – pengar eller begåvning – skall man inte kunna göra något med dem, för då blir det orättvist. Utom när det gäller idrott och musik, förstås, där är begåvning fint.

Om man köper en villa för att slippa hyran skall man betala fastighetsskatt så man blöder, eftersom « det är billigare att bo i villa än på hyra ». Om man köper en dieselbil i stället för en bensindriven får man betala några tusenlappar extra i fordonsskatt för « dieselolja är ju billigare än bensin » Har du råd med något så måste jag ha råd med det, annars är det orättvist. Om du blir sjuk och har pengar över kan du inte betala din egen vård för att bli frisk fort, för det är orättvist mot dem som är sjuka och inte har råd att betala.

Problemet har alltså tre lösningar:

• Se till att jag får råd, t.ex. genom ett lämpligt bidrag.
• Se till att du inte heller får råd, t.ex. genom en lämplig pålaga.
• Förbjud det.

Jag fick i alla fall börja betala fastighetsskatt för min sommarstuga i Finland, förutom till kommunen i Finland också till Moder Svea, för plötsligt blev den « fritidsfastighet i utlandet ». Då jag frågade Skatteverket vilket marknadsvärdet månde vara svarade handläggaren : « tingsrätten brukar fastslå det ». Jag var på vippen att svara att i Finland är det marknaden … (Tips till Pär: varför inte beskatta utländska fastigheter också för utomlands bosatta? Det finns en massa, massa husägare utanför Sveriges gränser.)

Nu bor jag i ett land (Finland) där det finns privata alternativ. Den som vill och har råd betalar skjortan och får vård snabbt, och den som inte vill betala får vård nästan lika snabbt inom den offentliga sektorn. Då jag behövde laga en tand i fjol beklagade sig den kommunala tandläkaren att det tar tid att ge behandlingen, men att jag alltid kan gå privat. Jag valde det kommunala alternativet och fick fyra tider inom en dryg månad och en ny krona till priset av en tandundersökning vid Folktandvården. Att min rika granne får sina tänder lagade på en vecka privat angår mig bara på två sätt:

• Han blir på bättre humör snabbare
• Han är inte i vägen för mig i den kommunala vårdkön – jag blir på bättre humör snabbare

Har du så mycket pengar eller tankar över att du vill starta företag så straffas du genast av omgivningens misstänksamhet, orkestrerad av myndigheternas propagandistiska pressmeddelanden om det utbredda fusket. Eftersom jag inte hade lust att bli misstänkliggjord valde jag att inte starta företag i Sverige. Några blanketter från Skatteverket var tillräckligt avskräckande för att låta bli – många långa sidor med uppgifter att fylla i – med tolkningsbara instruktioner och med ett hotfullt tilltal om att fusk och felaktigheter minsann beivras.

När framgången infinner sig bekräftas misstankarna – en rik företagare i Sverige är en person, vars fusk ännu inte upptäckts. En rik företagare i Finland är en person som skapar pengar och jobb åt sig själv och andra. Om hon kör med en stor och dyr bil så må det vara henne det förunnat – hon har ju jobbat för sig. Bland de vänligaste och mest hjälpsamma myndighetspersonerna jag träffat här finns Skattekontorets handläggare, som ger goda och vänliga råd. Här vet man att det är bättre för landet att vissa personer kommer åt att berika sig än att med drakoniska lagar och kontroller täppa till varje kryphål och därmed kväva varje initiativ.

Om du är smart har du inte rätt till en god skola, eftersom att ställa krav innebär sortering och att de som inte uppfyller kraven blir stämplade som sämre. Därför var det inte ett alternativ att sätta barnen i svensk skola, eftersom barn behöver lära sig saker och få intellektuella utmaningar så att de kan växa. Varför är det fult med profilklass i matte men inte i musik? Jag minns ännu den frustration och leda jag kände under matematiken i skolan, som till största delen gick ut på att läraren på nytt och på nytt förklarade det som jag redan fattat för länge sedan. Varför fick vi inte gå vidare och lära oss mer under tiden som de som behövde mer tid på sig skulle kunna gå i egen takt. När man talar om att möta varje barns behov i skolan betyder det nästan alltid att svaga barn skall få stöd, aldrig att de starka skall få de utmaningar de har gjort sig förtjänta av. « Elitklasser innebär sortering », säger man. « De starka eleverna behövs för att hjälpa de svaga. » Det kan vara sant, men jag undrar vilket ansvar man kan pådyvla en tioåring att se till att hennes svaga kompis klarar matten eller svenskan. Är det inte föräldrarnas och lärarens ansvar?

Sverige är ett fantastiskt land, för den som vill gå med strömmen, för den som inte vill sticka ut. Jag har många vänner där, och står full i beundran för dem som jobbar på och bygger landet, på riktigt.

När vi flyttade hem till Finland för två år sedan var det till vår nyinköpta villa. Företaget inledde verksamheten vid årsskiftet och äldsta dottern börjar i skolan nästa höst.

P.S. I dag kom femåringen hem från förskolan med LÄXA! Å, vad glad jag blev!