Just det, rubriken är korrekt, det ska vara ”rådd” och inte ”råd”! För det har inte hänt något med det etiska råd  på Migrationsverket som tillsattes av regeringen förra året (innan dess fanns där ett annat ”etiskt råd” som i princip självdog…). Det har bara blivit ett ”etiskt rådd” av alltihop.

I Dagens Nyheter uttalade sig några av de av regeringen utsedda ”råddarna” återhållet frustrerat. Yrsa Stenius, t.ex. sa:

”Det verkar väldigt slappt skött. Jag tycker att de brister i respekt mot de människor vars tid de tänker uppta när de inte ens bryr sig om att hålla kontakt och säga när något ska hända”.

Yrsa Stenius har rätt och det är klart att hon blir irriterad, van som hon är att bli tagen på allvar och här känner hon sig nonchalerad. Hoppas att hon och de andra i det här sammanhanget stannar upp och tänker sig in i hur de människor för vilka Migrationsverket (MIG) i första hand finns till – de asylsökande –  känner när ingen ”håller kontakt med dem och säger när något ska hända”! För dem handlar det inte om fulltecknade kalendrar utan om deras liv! Flera andra av de till det etiska råddet regeringsutsedda, bland dem biskop Hans Stiglund, författaren Gerda Antti och professor Charles Westin, är också starkt kritiska (läs här).

Vad jag som sett eländet i tio års tid och agerat både etiskt och juridiskt ”råd” under hela den tiden kan undra över är, varför personer som dessa av regeringen utsedda tackar ja till något så meningslöst som dett här rådet? Och – när de nu ändå har gjort det – varför sitter de då som prinsessor på ärter och väntar på en inbjudan att komma till MIG och… ja, göra vad då? – i stället för att bara meddela att ”nu kommer vi”? Eller varför inte åka ut till flyktingmottagningar eller förvarsenheter och prata med miggorna som jobbar där, prata med asylsökande och skapa en bild av vad det är de ska vara etiskt råd om och kring! Det ser inte ljust ut, det verkar som om det här rådet ska bli lika meningslöst som det förra…

Som sagt: den stora frågan är varför dessa framstående personer tackar jag till något som redan tidigare havererat? Gerda Antti säger: ”Jag var tvungen att mejla och höra om de glömt oss”. Har de ingen stolthet? Eller är arvodena så enormt höga arvoden att de lockar? Jag har ingen aning, men jag ska ta reda på hur det förhåller sig med arvodena. Det förra etiska rådet, det som liksom bara gick upp i rök, hade med mina mått mätt rätt höga arvoden för att sitta och prata några timmar och inte få något konkret gjort (vilket bl.a. Ernst Klein berättat om i media efter att han avgick därifrån). Vad det vara som får så upptagna personer att tacka ja till ett så meningslöst uppdrag och låta sig behandlas som – ja som ASYLSÖKANDE som aldrig får besked, det begriper jag som sagt inte. Och förresten: ska det vara ett ”etiskt råd” så ska ju arvodena också vara ”etiska”, typ i samma klass som för nämndemän vid rättegångar. Plus resa till Norrköping betald om de måste samlas där.

Ordet ”rådd” är finlandssvenska och betyder enligt Finlandssvensk ordbok (av Charlotta af Hällström och Mikael Reuter, Schildts förlag):

oreda, röra, trassel, strul

Att ”rådda tilll något” betyder att röra, röra ihop, stöka, stöka till, trassla till, förvirra, blanda ihop, strula till.

Att ”rådda bort någon” betyder att göra någon virrig, förvirra någon.

Att vara ”råddig” betyder att man är rörig, stökig, virrig.

Den mest kända figuren i råddsammanhang är förstås Råddjuret i Muminvärlden:

Citera gärna, men ange källan!