En text i en serie texter som kommer att publiceras under den här vinjetten inför valet till riksdag, kommun och landsting den 9 september 2018. Texter tänkta att påminna om vad som hänt och inte hänt (!) sedan förra valet och valet därförinnan och ibland ännu tidigare. Om vad som hänt, vilka som sagt och gjort och tyckt vad och lite annat som kan vara bra att fundera på innan man går till valurnan.
Så här skriver Ann Heberlein, författare med mera, samt riksdagskandidat för moderaterna, på Facebook den 16 maj. Inlägget publiceras med hennes tillåtelse.
Det Ann Heberlein berättar har jag själv hört av 99 % av alla jag pratat med de senaste månaderna. Inte alla har varit moderater i grunden; bland dem jag pratat med har funnits flera socialdemokrater, några liberaler och ett antal mycket besvikna centerpartister. Och någon enstaka kristdemokrat, de är ju inte så många längre. Många frågar mig också om Finland, hur det skulle vara att flytta dit. De överväger på absolut allvar att lämna Sverige, där de inte vill att deras barn ska behöva växa upp och leva. Andra pratar om andra länder där det är mer ordning och reda än i Sverige. De allra flesta nämner att de inte vill stanna i Sverige för att landet på några år blivit allt sämre och otryggare att leva i. Och för att de ser sina föräldrars och mor- och farföräldrars mödosamt, under lång tid uppbyggda välfärd vittra sönder. Många upplever att de själva som arbetar och betalar hög skatt, liksom deras äldre nära och kära som faktiskt byggt landet, inte prioriterats av de senaste mandatperiodernas regeringar.
Att svenska politiker som gör anspråk på att styra landet, som påstår sig både vilja (ja, det vet vi minsann!) och kunna (det vet vi däremot inte alls) styra landet, inte förmår se och höra det vi, som inte kandiderar till välarvoderade politikerpositioner, ser och hör, är makalöst. Folket kan inte rösta på sådana människor, det skulle vara att rösta för sin egen undergång.
Det som Ann Heberlein skriver, och som backas upp av det jag själv hör bland vänner, bekanta och även okända, är vad alla partier måste förhålla sig. Även om det just i detta fall handlar om moderater. Samtliga politiker i samtliga partier måste på något sätt fås att förstå att de inte kandiderar till maktpositioner i landet för sin egen karriärsugenhets skull eller för sin egen privatekonomis skull. Att vara politiker är att ta ansvar – detta så gravt missbrukade ord – i ordets rätta mening, för sitt land och sitt folk. Det har inget enda av de nu eller tidigare styrande partierna visat förmåga att göra. Och folk/et litar inte på dem.