Klicka på bokomslaget för att läsa om Tania Kambouri och boken och på Focus logo för att läsa deras artikel ”Notruf” einer Beamtin (”Nödrop” från en tjänsteman – eller egentligen, ordagrant: ”Nödrop” från en tjänstekvinna).
För två år sedan kom den tyska polisen Tania Kambouris bok Deutschland im Blaulicht, som såvitt jag kunnat utröna, inte nämnts i några svenska medier, men som nu uppmärksammas här, på min blogg.
Det är en ganska skakande berättelse om hur det är att vara kvinnlig polis och möta total respektlöshet från ”nytyskar” (!). Nu intervjuas Tania Kambouri i olika medier med anledning av det hon för två år sedan berättade i sin bok och hur situationen på asylinvandringsområdet utvecklats i Tyskland.
Ur inslaget i Die Welt (klicka på bilden för att komma till det) sägs – med förbehåll för eventuell felhörning och därmed eventuell felöversättning. I Tyskland duar man inte varandra i sådana här sammanhang, i intervjun används därför genomgående ”Ni”. Men i översättningen har jag valt att använda det för svenska ögon och öron mer naturliga ”du”.
Reportern: Tania Kambouri, det är två år sedan du skrev ditt vredesbrev där du säger att ”i min vardag som polis är muslimer ofta ett problem”.
Nu har det med flyktingströmmen kommit många fler muslimer hit till Nordrhein-Westfalen, har situationen ändrats, har det blivit värre?
Tania Kambouri: Det är en svår fråga. Vi har sedan några veckor att göra med migranter/flyktingar och naturligtvis har vi insatser när det handlar om stöld, bostadsinbrott och slagsmål men vi får inte dra alla över en kam. Alltså jag känner inte varje flykting som finns i dessa boenden, vi får se upp så att stämningen inte slår om. Men vi måste ändå påtala de problem som flyktingarna för med sig.
Reportern: Hur är det för dig som kvinnlig polis, som kvinna, på asylboendena?
Tania Kambouri: Jag har hittills bara varit på ett asylboende en gång och då var de rätt så trevliga. En annan gång när det blev slagsmål och människor skadades, då respekterades vi inte. Man märkte tydligt, att vi sågs som fiender, jag blev betecknad som ”bitch” på engelska och man gjorde inte som jag sa och jag köade av respektlösheten.
Reportern: Hur skulle du säga att problemet generellt har utvecklats genom umgänget med migranter, inte bara muslimer, under de två senaste åren ?
Tania Kambouri: Det har förvärrats, man märker hur man förstärkt angrips av personerna, av de unga migranterna och det är en utveckling som jag inte vill acceptera.
Ni har grekiska rötter, är det därför lättare för er att säga er mening än för de andra kollegorna?
Tania Kambouri: Hade jag haft tyska rötter hade jag agerat precis så, det är min karaktär, jag frågar ingen när jag vill säga min mening, men jag märker hos vänner och kollegor att man genast blir betecknad som nazist om man yttrar sig negativt om utlänningar.
Reportern: Vad har ni för krav på migranterna i vårt land ?
Tania Kambouri: De ska hålla sig till de regler och normer och värden som vi har, de ska inte fullkomligt assimileras, de ska behålla sin kultur, jag är ju grekiska och älskar min kultur men trots det håller jag mig till reglerna, bara så är fredlig samlevnad möjlig.
Reportern: Räcker det med strängare straff eller måste det finnas strängare regler för invandring?
Tania Kambouri: När det gäller invandringen måste vi agera preventivt. De kommer från hemska krigsområden och blir förföljda och vi hade ju också flytt om vi befunnit oss i ett sådant land. De måste genast få våra värderingar förmedlade, bara så kan det fungera.
Klicka på bilden för att komma till inslaget.
Och här följer översättning av de första knappt tre minuterna av intervjun i inslaget ”Deutschland im Blaulicht – Notruf einer Polizistin” Interview mit der Autorin Tania Kambouri, enligt samma principer som anges för det första inslaget.
Reportern: Du berättar om muslimer som begått brott, mest unga män som inte har den minsta respekt för polisen. Vad har du själv upplevt
Tania Kambouri: Jag upplever det sedan veckor, månader och år på gatan att vid minsta bagatell när vi kör patrull så blir vi angripna av unga muslimer verbalt eller genom kroppsspråk och förolämpningar som ”skitsnut” när de kör förbi. Gör vi en trafikkontroll så ökar aggressionen ytterligare och det utgår mest från migranterna.
Reportern: Hur hanterar du och dina kollegor sådant?
Tania Kambouri: Det blir bara svårare och svårare. Vi försöker se till så att situationen inte eskalerar, vi pratar länge med personerna, vi förklarar varför vi stoppat dem så att de inte påstår att vi stoppar dem för att de är utlänningar. Vi gör våra åtgärder transparenta och förståeliga för personerna, men någonstans når vi våra gränser när människor inte vill förstå varför vi kontrollerar dem.
Reportern: När någon skriker åt dig då har ju situationen redan eskalerat, varför uppträder du då inte tuffare?
Tania Kambouri: Det är inte så enkelt! Det beror på vad vi har för insats och hur många personer som är inblandade. Om någon förolämpar mig så skriver jag en anmälan och det var det. Jag ger ”rött kort” men måste då vara lite försiktig, ju fler personer som är inblandade desto mer motstånd utsätts jag för, det är inte så lätt.
Reportern: Betyder det att du är rädd?
Tania Kambouri: Nej, inte rädd, men jag måste senare förklara mig. Jag har personligen ingen rädsla och inte mina kollegor heller, men när det på grund av en bagatell uppkommer skador då måste jag senare förklara mig och det är inte så roligt.
Reportern: Förklara, för vem?
Tania Kambouri: Mestadels för domaren, det kommer ju till åtal mot oss, då vi möjligtvis har skadat någon och då frågar man varför det hänt, eventuellt kommer frågan från en överordnad. Alltså det svåra är då att stödet från rättsväsendet och politikerna numera saknas.
Reportern: Det betyder att när du blir utskälld då måste du till slut ta ansvaret för det som hänt?
Tania Kambouri: Ofta är det så, precis!
Reportern: Vad önskar du dig? Du sa att stöd saknas från rättsväsendet och politikerna, från staten?
Tania Kambouri: Jag önskar att de problem som vi faktiskt har på gatan öppet ska diskuteras och respekteras och i nödfall måste lagarna skärpas. Viktigt är att domarna utdömer riktiga straff, det får inte vara så att personers brottsregister bara växer och växer, att de skadar och förolämpar oss och inte straffas för det. Många mål ställs in eller man utdömer villkorliga straff, ja det är ofta rena skämtet, det som sker i rätten.
Reportern: Varför är rättsväsendet så slappt?
Tania Kambouri: Jag tror att domstolarna är överbelastade, att de har för många fall och att ett normalt fall ofta varar över ett år.
När kommer en svensk motsvarighet till Tania Kambouris bok? Eller finns det kanske ingen som har liknande upplevelser här? Eller finns det kanske någon som har liknande upplevelser men inte vågar berätta? Jag har inte sett att några svenska medier skulle ha uppmärksammat den här boken och det som Tania Kambouri berättar, trots att det borde vara av intresse i Sverige som också har många kvinnliga poliser och en mycket stor utomeuropeisk invandring, 186 utanförskapsområden och många områden där laglöshet råder och Polisen inte gärna beger sig.
Om någon polis vill skriva och berätta så gör det gärna här. Berättelser från bland annat utlänningspoliser har tidigare publicerats på bloggen, den som vill får vid publicering givetvis vara anonym.
Ett mycket stort tack går till ”nytysken” för hjälp med översättningen! Utan hans hjälp hade jag inte här på bloggen kunnat berätta om polisen Tania Kambouri och hennes upplevelser som kvinnlig polis i Tyskland.
© denna blogg Översättning ”nytysken. Korta citat är tillåtna, länka alltid till originalinlägget.
