Tiina Kantola skriver från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott och arbetat i nästan två år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och delar med sig av sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).
Denna gång berättar hon om att allt fler irakier, som fått en fristad i Sverige, nu flyttar tillbaka eller pendlar mellan länderna.
Om irakier som återvänt från Sverige till Irak
Allt fler irakier i Sverige flyttar tillbaka till sitt hemland sedan säkerhetsläget – åtminstone här i Kurdistan – förbättras. Säkerheten är god även om den måste upprätthållas genom stora insatser av säkerhetspolisen och Peshmerga, Kurdistans egen militärstyrka.
Terrorister kommer inte igenom Peshmergas effektiva checkpoints placerade vid gränsen till regionen och städerna, samt på strategiska punkter ute i regionen. Peshmerga har understöd av regionens skickliga underrättelsetjänst ASAISH, Kurdistans motsvarighet till Säpo. Dessa insatser gör regionen tämligen trygg att leva i.
Det hände dock alldeles nyligen att en hotande sprängladdning nådde över gränsen in till en av huvudstaden Erbils checkpoints, vilket är ytterst ovanligt. Terroristen sköts omedelbart.
Häromdagen träffade jag en irakier som kommit från Sverige, juristutbildad i Erbil, när han besökte oss på företaget. Han planerar att hyra ut sin lägenhet i Sverige och flytta till Kurdistan. Han är här för att söka jobb. Hans kusin har redan flyttat tillbaka med hela familjen. Likadana planer har ett otal irakier som bor i Sverige jag träffar på gator, i affärer, inom mitt jobb. De blir alla så glada så fort de hör mig prata svenska, för det är inte så vanligt för dem att få prata svenska här hemma. Var och varannan berättar stolt att de har svenska pass.
Hemlängtan verkar självklart åt båda hållen. Vi har svårt att uppskatta hur många svensk-irakier som redan flyttat tillbaka, men en uppskattning på 3000 personer verkar inte helt orealistisk. Svårt att veta om siffran inkluderar alla barn. Flera pendlar mellan Sverige och Irak, framförallt Kurdistan-regionen. Många bygger hus och skaffar jobb för att kunna ta familjen hit på sikt. Direktflygen mellan Sverige och Kurdistan går flera gånger i veckan och är fullbokade av svensk-irakiska familjer och familjefäder i jakt på en ny framtid.
Jag kan ibland undra var alla de pengarna kommer ifrån, som de nya husen byggs med härnere, och som familjeöverhuvudet pendlar mellan de två länderna för, samtidigt som familjen bor kvar i Sverige. Och pengarna till alla flygbiljetterna till de stora skaror som åker och hälsar på sin släkt.
Vilka är då levnadsförutsättningarna för återflyttande irakier som har vant sig vid förhållandevis hög levnadsstandard i Sverige? I de flesta fall innebär det en tillbakagång – ja, inte till det krig och förföljelse de flydde från, men i jämförelse med livet i Sverige. Tillbakagång till i de flesta fall låg lönenivå, lägre boendestandard, dålig hälsovård, sämre skola och utbildning, sämre frihet för individen, avsevärt sämre ställning för kvinnan, korruption.
Familjen omsluter de återkommande på gott och ont. Det finns stora slitningar inom de återkommande familjerna och mellan den kvarvarande familjen. Tonåringar genomgår en smärtsam period av anpassning. Kvinnor som blivit självständiga och även blivit yrkeskvinnor i Sverige lider av den kulturella ofriheten. Det är inte självklart att de kan gå ut i arbetslivet här. Män anpassar sig bäst eftersom de har en självklart högre status här som familjeöverhuvud och man. I Sverige har de kanske vantrivts, varit arbetslösa eller haft låglönejobb.
Med alla de här reflektionerna får jag ändå inte bilden att gå ihop. Har vi, i motsats till hur bilden av invandrare i Sverige utmålas, en rik överklass av svensk-irakier som nu bygger ”svenskkoloni” i Irak?