Svenska journalister och benådningen i Etiopien # 1
Att läsa vad många svenska journalister och chefredaktörer skriver om de frigivna svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson är så 1) pinsamt att det nästan bär emot att citera och kommentera det; 2) andra skriver sansat och klokt, tack och lov. I den första kategorin, den pinsamma, kan man bland annat läsa nedanstående under KATEGORI 1. Efter en stunds övervägande har jag valt att inte ange respektive journalists namn, för att inte sjunka så lågt som de, som inte drar sig för att på ett onödigt och otrevligt sätt hänga ut och håna nästan vem som helst. Den enda som får stå med namn är Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson. Är man chefredaktör så är man. Alltså, i den första kategorin, den pinsamma, kan man bland annat läsa följande:
KATEGORI 1
Men den eritreanska regeringens företrädare är nog inte så lätta att diskutera med. Den som följer mig på mikrobiologien (Ja, det står faktiskt så. Min anm.) Twitter, där jag har användarnamnet @ThomasMattsson, har sett min diskussion med – av alla! – Eritreas ambassadör i Japan.
Han har, från Tokyo får man förmoda, skrivit tweet efter tweet till mig om ”rasism”, ”arrogans” vräkt ur sig saker om ”Hitler” och ”Mussolini”. I ett inlägg utnämnde han mig till ”Eritrea enemy #1 is Thomas Mattsson”.
Enligt ambassadören är jag och alla som förespråkar demokrati i Eritrea ”tyranner”, och med den retoriken från det utrikesdepartementet får man nog ha respekt för att fallet Dawit Isaak inte är så lättlöst. Men vi slutar inte hoppas.
Kommentar: Se där har vi en klok och ansvarstagande chefredaktör som verkligen och på riktigt, bryr sig om Dawit Isaak! Det är därför han, precis som så många andra svenska journalister före honom, ägnar sig åt att håna och hänga ut eritreanska företrädare som han bland annat gör i den här texten. (OBS! Föregående två meningar var isande ironi). På vilket sätt tror Mattsson att han gör Dawit Isaak en tjänst när de skriver så här? Hur okänslig, dum eller naiv kan man vara som chefredaktör för en av Sveriges största dagstidningar?
Några andra skribenter:
De vågade sätta allt på spel för sanningen.
Kommentar: Vilket romantiskt och orealistiskt dravel! Inte ett enda ord i den meningen stämmer! Vad då ”vågade”? De reste för att göra ett reportage och kände inte till att lagen om terrorism hade ändrats nyligen (men visste förstås, å andra sidan, att det var mycket farligt att resa till Etiopien och ta sig illegalt över gränsen…). De satte knappast ”allt på spel”! Och vad då ”sanningen”? Vilken ”sanning”? Vilket svammel!
En seger för det fria ordet.
Kommentar: Vilket romantiskt och orealistiskt dravel! På vilket sätt är det faktum att Etiopiens regering benådade två – i deras ögon och enligt sitt lands lagar – kriminella personer ”en seger för det fria ordet”? Helt obegripligt att man skriver så här!
Det här är inte en seger för UD, det är en seger för den fria journalistiken.
Kommentar: Nej, det är precis tvärtom, faktiskt! Det är en seger för UD och den svenska ambassaden/ambassadören i Etiopien (och andra som agerat bortom svenska mediers långa näsor) och det är trots svenska journalisters klumpigheter, inte tack vare dem, som de här två männen nu är fria. Att Schibbye och Persson benådats från straffen för vad som anses som grova brott i det land enligt vilkets lagar de dömts, är självklart ingen ”seger för den fria journalistiken”!
KATEGORI 2
För det andra diplomatin. Utrikesdepartementet kan tveklöst bokföra detta som en framgång. De dömdes till elva års fängelse och den tysta diplomatin fick dem fria efter 14 månader. Ambassadör Jens Odlander och den övriga personalen på ambassaden i Addis Abeba har jobbat extremt hårt med fallet och jag hoppas att de inte bara skålade för Johan och Martin utan även för sig själva i måndags kväll.
Kommentar: Just det!