Läsare av denna blogg är vana vid att ta del av berättelser om den hej & hå-mentalitet (och ganska stora okunnighet) som råder på den stora asylmyndigheten Migrationsverket. Nedan ett exempel som visar att det verkar vara samma hej & hå-mentalitet och okunnighet också på Trafikverket. Det är liksom inte så noga med vare sig personuppgiftslagen (PUL), allmänhetens rätt att anonymt kontakta en myndighet eller med att ringa tillbaka ens när man lovat göra det. Som sagt, läs och begrunda denna sanna historia från verkliga livet och betänk att detta bara är en medborgare av tiotusentals som varje dag kommer i kontakt med någon myndighet…
Om myndighetsokunnighet och om hur man försöker kontakta en myndighet
Läste förstrött i semestervärmen den utmärkta lokaltidningen Nacka Värmdö Posten under min semester och kunde redan på förstasidan se att en lösning för ”Skurubroeländet” fanns i sikte. Läs artikeln Jätteprojekt ska få bort köerna på Skurubron, publicerad den 13 juli!
Frågan intresserar mig eftersom det inte är ovanligt att jag får sitta i bilkö över denna enda förbindelse till fastlandet för ca 70 000 människor. Jag bläddrade med spänning fram till artikeln och hann tänka att det kanske var fråga om att bygga en ny påfartsramp eller t.o.m. att bygga en ny bro. Väl framme vid artikeln kunde jag med förvåning läsa att Trafikverket (ett nytt verk som är en sammanslagning av bl.a. Vägverket och Banverket) hade ett projekt som inletts med att kartlägga vilka som i rusningstrafik åkte bil över bron. Kartläggningen hade, som jag tolkade texten, utförts genom att man skrivit upp bilnummer och på så sätt kunnat se vilka fordon som regelbundet färdades över bron. Dessa ”vanebilister”, som de benämns i texten, skulle nu enligt artikeln ringas upp (!?) av Trafikverket under hösten för att bearbetas och i stället för att åka bil förmås att åka buss (det finns ingen spårbunden trafik över bron). Jag läste artikeln en gång till och undrade om det var ett aprilskämt men kunde konstatera att tidningen var publicerad i juli.
Flera frågor krävde nu svar:
1. Varför bygger man inte en ny bro när de två nuvarande brohalvorna är nästan 100 respektive 60 år gamla?
2. Får en svensk myndighet utan mitt tillstånd registrera mina körvanor?
3. Tror Trafikverket att folk åker bil till arbetet för att det är särskilt förmånligt eller kul? Varför ska stockholmsregionen särbehandlas negativt när det gäller infrastruktur i förhållande till skattekraft och antalet invånare?
För att finna svar kontaktade jag först Datainspektionen för att ställa frågan om det är tillåtet att registrera människor på detta sätt. En mycket sommartrött jurist svarade att det kan finnas stöd för det i lag eller förordning. Huruvida det fanns ett sådant författningsstöd eller inte hade hon dock ingen aning om, än mindre var hon intresserad av att ta reda på det.
Jag vände mig då i stället till den presenterade projektledaren Jonas Thörnqvist, som i artikeln poserade i cykelhjälm avsutten från järnhästen. Eftersom jag inte kände till hans telefonnummer ringde jag Trafikverkets växel som kopplade mig till honom. Efter ett tiotal signaler meddelade en telefonsvararröst att man kunde SMS:a honom så skulle han ringa upp. Jag gjorde då det och fick efter en stund en fråga via SMS om vem jag var. Jag svarade då projektledaren på nytt via SMS, att det behöver jag inte ange eftersom jag har rätt att vara anonym i mina kontakter med en myndighet (något som han redan satt ur spel genom att det går att efterforska vem jag är via mitt SMS).
Projektledaren valde då att inte ringa upp mig! Till hans försvar kan man efteråt konstatera att han var på semester vilket framgår av en senare artikel i NVP. Mot det står att jag ringde den statliga arbetsgivaren och väljer man då som anställd att koppla samtalet vidare till den sannolikt statligt ägda mobiltelefonen så har man försatt sig i den situationen att man faktiskt, trots semester, är i tjänst.
Jag hade nu tänkt att ge upp mina försök att förstå varför Trafikverket gjorde som de gjorde och med vilken rätt det gjordes, men jag irriterades av den arrogans som myndighetssverige hittills visat mig och valde återigen att kontakta Trafikverket. Jag ville försöka få tag i en jurist för att ställa frågor om det rättsliga stödet för verksamheten. I växeln undrade man vilken typ av jurist jag önskade prata och mitt val föll slutligen på den kategori som inom Trafikverket benämndes förvaltningsjurist (jag visste inte att det fanns en sådan juristutbildning…).
Efter att växeltelefonisten konstaterat att de flesta hade semester (vilket är naturligt så här års) blev jag kopplad till en ”förvaltningsjurist”. Efter ca 30 signaler avbröts samtalet och jag fick ringa växeln igen. Jag blev nu kopplad till en annan ”förvaltningsjurist”, men inte heller denna gång fick jag svar.
Dock kom jag denna gång tillbaka till växeln och blev nu kopplad till en ny jurist. Till min förvåning kom jag fram. Jag redogjorde för den trevliga personen om mina vedermödor att hitta någon att samtala med hos Trafikverket och började därefter berätta vad jag ville ha svar på. Efter ca fem minuter avbröt hon mig och det framkom att hon varken var jurist eller jobbade på juristavdelningen.
Tillbaka på ruta ett ringde jag återigen Trafikverkets växel och bad denna gång att få tala med generaldirektören. Vanligtvis brukar man då hamna hos dennes sekreterare som försöker filtrera bort uppringande till någon annan lämpligare mottagare (tro mig jag har jobbat rätt nära en generaldirektör så ”rättshaverister”, som jag nu började känna mig som, brukar hanteras på det sättet). Det gick fram ca 30 signaler utan svar vare sig från en sekreterare eller någon annan. Samtalet bröts och jag funderade på om JO eller någon annan instans kunde vara lämpligare mottagare av mina medborgerliga undringar. Jag beslöt dock att ge Trafikverket en sista chans och ringde växeln igen och bad att få tala med en jurist oavsett vilken specialitet denne hade. Jag blev kopplad till en tjej som glatt svarade att hon var sommarvikarie men att hon tillika var jurist. Jag presenterade mina frågor och hon lovade återkomma till mitt nu avanonymiserade telefonnummer.
Så nu sitter jag här och väntar på ett svar på några av frågorna ovan. Tur att jag har jobbat i statlig förvaltning annars hade jag gett upp för länge sedan. Jag kommer dock inte att ge upp innan jag har fått svar och kommer att fråga projektledaren Jonas Thörnqvist – om han nu någonsin ringer mig – om de har några liknande projekt i t.ex. Norrland där de registrerar ”vanebilister” och om de i så fall tänker göra det känt för dessa att spark är ett utmärkt alternativ vintertid.
Bilmissbrukare från Boo
Av artikeln framgår följande: 10.000 så kallade vanebilister i Boo och på Värmdö kommer att, med start i höst, bli uppringda av Trafikverket. ”Då pratar vi lite om resvanor, förklarar vad vi vill och bokar en tid för hembesök där hushållet erbjuds personlig reserådgivning i ungefär en halvtimme”, berättar Jonas Thörnqvist, projektledare på Trafikverket.
Stillsamma undringar: Att ta fram folks telefonnummer, ringa upp dem och boka tid samt åka hem till dem och prata torde ta ca en timme per hushåll. Vilka pengar ska bekosta 10.000 timmars extraabete som dessutom torde vara lagstridigt? Har Trafikverket fått:
a) extra pengar från regeringen för detta enorma projekt
b) specialtillstånd av Datainspektinen att bryta mot PUL?
Just wondering… Sverige är fantastiskt!