Klicka på textrutan för att läsa hela texten på Dagens Samhälles sajt.
Min text i Dagens Samhälle har fått rubriken Kanske borde alla hemtjänstbrukare få tolk. Och den tanken har jag hört från många håll de senaste åren. Men texten handlar också om hur otryggt och osäkert det kan vara att anlita hemtjänsten överhuvudtaget.
Man vet aldrig vem/vilka som kommer in i ens hem. Man är – om man är ensam, gammal, sjuk – helt utlämnad åt dem som kommer. Man vet inte om de kommer att förstå det man säger och om man själv kommer att förstå dem. Man vet inte om de vet vilka mediciner eller sprutor man behöver, man vet överhuvudtaget inte alls hur det ska gå när språk- och kulturförbistringen är stor.
Goda vänner till mig som på grund av den ene makens förlamning efter fel begånget i vården (!), tvingas ha hemtjänst i sitt hem flera gånger om dagen varje dag året runt, har sett en hel del. Bland annat lånade en i personalen flera tusen kronor av mannen han skulle vårda. Hur lätt är det för en person som är i beroendeställning att säga ”nej”?
En annan äldre vän med tilltagande minnesstörning klarar sig hyfsat hemma, men behöver ändå viss hjälp av hemtjänsten som kommer en gång om dagen. Ofta har han tur och personalen är just sådan som man önskar att alla svenskar med hjälpbehov skulle få möta: trevliga, kunniga svenskar som förstår vad min vän säger, har samma referensramar och kulturella bakgrund och det blir sällan missförstånd eller frustration utan deras besök blir till trevliga, om än nästan alltid lite stressiga, inslag i dagen. Kommer det någon med bakgrund i något annat land, nästan alltid utanför Europa, blir det genast knepigare. Språkliga missförstånd stjäl tid och gör att ”brukaren” blir orolig, det finns ingen gemensam nämnare mellan dem och de besöken blir mer av en plåga än ett fint avbrott i tillvaron.
Jag har vänner som förberett sig för att kunna avsluta sina liv hellre än att behöva leva sina liv i otrygghet och ångest över att främmande människor travar ut och in i deras hem när de blir så hjälplösa att de inte klarar sig själva. Vem tänkte så för 20 år sedan?
Att så många politiker (och andra) inte förstår hur stor betydelse språket och kulturen har för gamla och sjuka svenskar – som dessutom arbetat och betalat skatt i hela sin liv för att få det som samhällskontraktet utlovat – och som är sköra och i behov av trygghet, är fullkomligt obegripligt. Kanske behöver de, eller någon av deras närstående, hamna i den situationen själva för att göra det, eftersom inlevelseförmågan är så liten.
Svenska politiker har under åratal av massinvandring av människor från de kulturellt mest främmande länder jämfört med Sverige, försökt tuta i oss att de ska bli våra frälsare, de ska arbeta ”i vååården” och ”ta hand om våra gamla och sjuka”. Utan någon vare sig nutids- eller framtidsanalys. ”De ska rädda landet när befolkningen åldras”, är vad som upprepats som ett mantra under lång tid. En 10-åring hade kunnat förstå att det inte skulle bli särskilt lyckat. Och få – om ens några – politiker har tänkt så långt som att alla dessa hundratusentals människor som kommit och kommer hit också blir gamla och sjuka…
Jag förstår dem som förbereder sig för att ta farväl av jordelivet hellre än hjälplöst hanteras av människor som de inte kan kommunicera med och som ter sig helt främmande på alla sätt.
Brasklapp: Min text handlar alltså helt och hållet och enbart om det negativa i att skicka ut människor som inte behärskar svenska mer än på en mycket basal nivå och som helt saknar kunskaper om kulturen och sättet att leva, till gamla och sjuka svenskar. Den handlar inte om alla de fantastiska människor som arbetar i den allt stressigare hemtjänsten och som gör sitt bästa för att ”brukarna” ska få den hjälp och vård de behöver, bland dem både svenskar och människor med annan bakgrund men som varit i landet så länge att de talar och på djupet förstår svenska språket och har åtminstone viss kännedom om den svenska kulturen och är lika väl skickade att arbeta inom hemtjänsten och vården som infödda svenskar.