Den 1 januari 2014 trädde en ny Dublinförordning i kraft (Europaparlamentet och Rådets förordning (EU) nr 604/2013). Denna förordning gäller för personer som ansöker om asyl i Sverige från den 1 januari 2014. Till skillnad från tidigare förordning reglerar den nya Dublinförordningen frågan om förvar.
Migrationsöverdomstolen har i en dom av den 3 juni 2015 (UM 9855-14) slagit fast att principen om EU-rättens företräde framför nationell rätt innebär att det inte är möjligt att besluta om förvar enligt utlänningslagen i ärenden som handläggs i enlighet med Dublinförordningen. Migrationsöverdomstolen har även gett viss vägledning i hur begreppet ”betydande risk” ska tolkas
Migrationsverket klargör idag, den 16 juli, i ett rättsligt ställningstagande angående förvar i ärenden där Dublinförordningen ska tillämpas, följande i sammanfattning:
Dublinförordningens regler om förvar ska tillämpas när det finns en presumtion om att en annan medlemsstat är ansvarig för prövning av en asylansökan.
Ett beslut om förvar i dublinärenden kan endast meddelas med stöd av artikel 28 i Dublinförordningen.
Tidsgränserna för förvarsbeslutets giltighet regleras i Dublinförordningen.
Reglerna om tidsfrister för förvar i utlänningslagen är inte tillämpliga i dublinärenden.
Beslutet om förvar måste stå i proportion till vad det innebär för den enskilde.
För att kunna ta en person i förvar krävs att det finns en betydande risk för att personen avviker. Betydande risk för avvikande innebär att det i det enskilda ärendet måste finnas konkreta omständigheter som i sig talar för att ett avvikande kan komma att ske.
Beslut om uppsikt får fattas i dublinärenden med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen.
Barn tas i förvar med stöd av Dublinförordningen.
Beträffande gällande rätt sägs bland annat:
Enligt principen om EU-rättens företräde ska bl.a. EU-förordningar tillämpas framför svensk lag om den svenska lagen strider mot förordningen.