Läs först de två tidigare delarna i min lilla miniserie här och här.

I del 2 av miniserien framkom var jag hade varit: i Euraåminne (på finska Eurajoki), i kärnkraftanläggningen där redan två anläggningar är i bruk (Olkiluoto 1 och 2) och den tredje är under uppbyggnad och ska stå helt klar år 2011. Under uppbyggnadsperioden får totalt ca 30.000 personer/år – direkt eller indirekt – jobb här och under den mest intensiva tiden beräknas ca 2.500 personer jobba här samtidigt. När sedan anläggningen är färdig innebär det fasta anställningar för 150-200 personer.

Hur som helst, det var oerhört intressant att få se hur ett kärnkraftverk växer fram och att få en mängd infomation och fakta så att jag kan forma min egen uppfattning baserade på egna erfarenheter och direkt information. Och som det är i Finland så är det ju inget snack om saken: det finns inget bättre alternativ än kärnkraft! Samma sak torde gälla Sverige, men i Finland är det mycket tydligt att kärnkraft är ett måste eftersom det lilla landet annars blir för beroende av den stora grannen i öster.

Jag träffade chefen för TVO (Teollisuuden Voima = Industrins kraft), Martin Landtman och Veijo Ryhänen, ledande sakkunnig i samma företag. Veijo Ryhänen infomerade om blev vår guide på på området. Tre bolag konkurrerar om att bygga fler kärnkraftverk i Finland och alla tre har gjort sina miljökonsekvensbeskrivningar (mkb) och ska bedömas av regeringen före årets utgång.

Allt jag såg och hörde i Olkiluoto var intressant och spännande, men den största upplevelsen var nog att komma in genom stålgrindarna till den lilla ingången som ledde in till berget där kärnkraftsavfallet förvarades. Med hjälm på huvudet (jag avskyr att ha hjälm) och tillsammans med Veijo Ryhänen, en till ur personalen samt en väktare, bar det av in och ner i urberget. Hissen gick så fort att när Veijo sa att ”nu är vi 70 meter under jorden, 70 meter rakt ner i urberget”, så var det lite svårt att förstå. Men det kändes nog lite jobbigt att tänka sig att det var 70 meter kompakt berg ovanför huvudet…

Där nere fanns två stora silos och enorma cementlådor som avfallet packades i innan de sänktes ner i silosarna. Det luktade svagt, en främmande lukt som kändes lite som blött papper eller så. Men det var nästan kliniskt rent, eller kändes i alla fall så eftersom väggarna och taket var vita och golvet ljust.

Efter att vi tagit hissen upp mot jordytan och innan vi fick gå ut i solen och den friska luften igen, fick vi kontrollera i en apparat att vi inte var kontaminerade. Det var ingen, som tur var. Och sällan har det känts så skönt att komma ut som efter det här urbergsbesöket!

Katarinahissen är 38 m hög. Kaknästornet är 155 m högt.

Fortsättning följer.